Egentligen var det en önskan som jag burit med mig under större delen av mitt yrkesverksamma liv, men det var när min kompis blev sjuk som jag vaknade upp.
Vi hade varit vänner i 26 år, Min kompis kände mig utan och innan. Vi pratade mycket om livet och jag sa många gånger i våra samtal med varandra att en fast anställning var som att ”förlora sin frihet”. Trots det har jag nu haft en fast anställning i 20 år, som om det var det mest normala tillståndet i världen för mig.
Jag ville inte att hennes uppmaning skulle gå förlorad.
Våra samtal intensifierades under min kompis sjukdomstid. Vi förde många samtal kring livsval och att ta vara på tiden och sitt liv. När vi pratade återkom hon ständigt och mycket ihärdigt fram till samma slutsats: ”Du borde starta eget!” Hon tyckte utan tvekan att jag var lämpad för att ha ett eget företag.
När jag fanns vid hennes sida fanns vid hennes sida sista tiden, vid sängen och tog farväl tänkte jag: ”Vad håller jag på med? Det jag verkligen vill göra har jag ännu inte gjort efter så lång tid.”
Mitt i sorgearbetet efter min väns bortgång kände jag starkt för att sätta igång. Jag ville inte att hennes uppmaning skulle gå förlorad. Dessutom var min bakgrund, att jag var uppväxt i en familj med eget företag till stor hjälp för mig. Jag tog reda på vad som var nödvändigt för att etablera en egen firma och satte igång. När jag väl vågat ta steget trillade möjligheterna in. Jag blev tillfrågad av några andra företagare i samma bransch att dela lokal.
Nästan samtidigt fick jag ett erbjudande om ta uppdrag via en kollega. Jag var igång. Att jag verkligen vågade ta steget efter så många års tvekan har jag min att tacka min vän för. Hennes uppmuntran och engagemang gav mig ett inre mod och tilltro till mig själv. När motgångarna kommer bär jag med mig hennes ord och låter mig drivas vidare till ett liv där jag får uppleva den där friheten jag längtat efter.
Kerstin Ollinen Mörtsell, psykolog/psykoterapeut, Skellefteå
Lämna en kommentar