När jag fick mitt första jobb som läkare 1956 på Statens arbetsklinik var min uppgift att rehabilitera svårt och långvarigt multihandikappade människor. Målet var att hjälpa dem tillbaka till arbetslivet eller i varje fall till ett mer människovärdigt liv. Det visade sig vara fullt möjligt, men bara om patienten verkligen sattes i centrum, gavs ett betydande mått av egenmakt och ägnades många specialisters samordnade omsorger.

Under de följande åren fick jag vidareutveckla detta ”systemtänkande” både i praktiskt läkararbete och i tvärvetenskaplig och tvärsektoriell forskning.  Jag förde många samtal om mitt arbete med en av Storstockholms ledande centerpartister, sedermera landstingsrådet Knut Nilsson. Knut blev mycket intresserad och sammanförde mig med Centerpartiets dåvarande partiordförande, den legendariske Gunnar Hedlund. Året var 1961.

Över en enkel lunch på en kvarterskrog argumenterade jag för samordnade livsvänliga åtgärder även på politisk nivå. Hedlund lyssnade uppmärksamt, nickade, knep lite småslugt ihop ögonen – och log.
%