Det är en sådan där härlig vinterkväll och jag och min ”knattegrupp” är på väg att avsluta träningspasset. Vi ska åka ett sista varv på den korta banan och var och en får uppgift att öva på det vi gått igenom tidigare under kvällen. Vi ska öva lite extra ikväll, för på söndag är det säsongens första tävling och på hemmaplan dessutom.

Det viktigaste resultatet ”Varför ska man kolla vem som åker fortast?” Sanna är yngst och minst av alla. De andra barnen drar iväg i full fart. Jag åker parallellt med Sanna och imponeras över vilken bra kroppskontroll och koordination hon har trots att hon bara är 5 år. Hon ser så glad och målmedveten ut. Plötsligt säger hon.
– Du, vad är en tävling?

Jag överraskas av frågan och efter lite funderande över frågans djup och svarar:
– Att man kollar vem som kan åka fortast runt det här skidspåret.

Sanna tittar på mig. Det finns en viss undran i hennes ögon.
Just då kommer vi fram till “stora backen” och hon säger.
– Tror du att jag kan åka utför backen?
– Vad tror du själv, säger jag.

Hon tar ett kraftigt staktag och åker iväg.
Väl nere tittar hon över axeln och säger med eftertryck.
– Men vad fort det gick!
Och sen tillägger hon.
– Varför ska man kolla vem som kan åka fortast?

Nu känner jag att Sanna vill veta nått väldigt viktigt. Samtidigt som jag säger nått helt obegripligt, söker jag efter ett bra svar. Jag upptäcker att jag har svårt att hitta en bra formulering, men efter en stund blir ändå svaret:
– Ja, det viktigaste kanske inte är att kolla vem som kan åka fortast utan det är kanske att kolla hur fort man själv kan åka.

Sanna säger ingenting på ett långt stund. Hon koncentrerar sig istället på sin skidåkning. Vi börjar närma oss målområdet på skidstadion.
– Men varför ska man då tävla över huvudtaget? frågade hon plötsligt och väldigt bestämt.

Trots att jag själv har idrottat och fungerat som ledare i många år upptäcker jag att jag inte har svar på de enklaste frågorna kring idrottandet, så jag säger:

– Vad tycker du själv?
– Man kanske kan åka fort, säger hon och drar på en spurt över mållinjen.
Ivrigt tar hon av sig skidorna och springer ikapp kompisarna och ställer en fråga till hela gruppen.

– Ska ni tävla på söndag?
Hon får ett jakande svar från de flesta.
– Jag också, säger hon strålande glad!

Resten av kvällen funderade jag på vad Sanna sagt och vad som kunde rört sig i hennes tankar. Jag som hade tagit för givet att alla vet vad “tävla” innebär. Även 5-åringar. Men är det tävlandet mot andra som är idrottens själ? Är det inte som Sanna sa, känslan av ”Att man kan åka fort!” Och att nästa gång kunna känna att man kan åka ännu fortare oavsett hur fort andra åker?

För mig har händelsen inneburit att jag numer, i ännu större utsträckning, fokuserar ledarskapet på den enskilde individens egen utveckling – framför den enskildes utveckling i förhållande till andra. För mig är individens egna utvecklingsmål viktigare än resultatmål i förhållande till andra.
LARS-GUSTAV ERIKSSON VERKSAMHETSLEDARE, VILHELMINA