”Bonnjävlar har aldrig lärt sig att svälta!”

Det var ett av många uttryck jag minns från min farfar Ragnar Lindström, när den ”gamla goda” dåtiden i Västerdalarna kom på tal hemma hos honom i Sundbyberg.  Men när han berättade hade det hunnit bli 1960-tal och farfar hade sedan länge haft råd med både pölsa och fläskkotletter till potatisen. Även om hans fru Viola hade en benägenhet att påtala kilopriset varje gång besticken närmade sig den åtråvärda kotletten.

Jag upplevde en tillhörighet, fick förståelse och respekt för alla de kvinnor och män som hade arbetat, frusit, svultit och kämpat för sin egen överlevnad.

Det låter kanske som ett muntert minne, som ett litet pekoral. Och visst är det så. Däremot var min farfars berättelser från åren som sågverksarbetare allt annat än muntra. Särskilt en händelse satte stark prägel på Ragnar, och så småningom också på mig, trots att det hände långt före min tid. I ett gulnat pressutklipp från 1928, som jag sparat på, står följande:

”På morgonen måndagen den 3 september 1928 avled sågverksarbetaren och fackförenings-mannen Frans Viktor Lindström av de skador han ådrog sig vid en fallolycka på Brosågen i Vansbro. Han var vid sin hastiga bortgång 48 år gammal.

Frans Viktor efterlämnar änka och fyra barn”.

Notisen är ett torrt och korrekt konstaterande kring utgången av en vanlig arbetsplatsolycka i ett fattigt Sverige. Men för mig är det mycket mer än så, eftersom Frans Viktor var Ragnars pappa och min farfars far. Ragnar berättade för mig att han också jobbade på sågverket och att han blev vittne till sin fars dödsolycka. Han berättade om vad det innebar att hastigt och olyckligt mista en far och därmed hela familjens huvudförsörjare i ett fattigt sågverkssamhälle i slutet på 1920-talet.

Jag minns så tydligt det djupa och ärliga allvaret i Ragnars röst när han beskrev de kärva livsvillkoren. Han berättade om hur hans far hade tagit risker genom att vara fackligt aktiv, hur det hade bidragit till att familjen tvingades flytta till olika sågverk för att säkra försörjningen. Ragnar berättade också att han själv tvingades sluta på sågverket 1934 på grund av arbetsbrist. Jag har tittat på hans avgångsbetyg från arbetet. Under rubriken ”Anställningsdatum” står det kort och gott ”Sedan barndomen”.

Det som farfar gjorde med sina berättelser var inte bara att lära mig familjens historia. Han placerade också mig i ett sammanhang. Jag upplevde en tillhörighet, fick förståelse och respekt för alla de kvinnor och män som hade arbetat, frusit, svultit och kämpat för sin egen överlevnad. Men också för att de hade modet och orken att aktivt verka för och tro på ett bättre samhälle, där målet var social rättvisa och alla människors lika värde. 

Som politiker har jag Ragnars berättelser ständigt närvarande när jag betraktar arbetarrörelsen och välfärdsstatens framväxt. Särskilt i dag när vi ser egennytta och egoism växa sig allt starkare i ett historielöst och vilset Sverige.

Då kan jag via berättelserna finna politisk kraft och övertygelse. Samtidigt som jag inser hur sårbara människorna blir i ett samhälle fyllt av orättvisor, så har jag en stark tro på människors gemensamma förmåga att göra skillnad till det bättre.

Leif Lindström (V), partistyrelseledamot, lokförare, Borlänge