När jag gick på låg- och mellanstadiet på Skolstaskolan gick jag i världens bästa skola. Klassen, lärarna Birgitta Andersson och Ingemar Lindmark, stämningen – allt var super! Jag gick i integrerad klass, 1-3:a och 4-6:a. Där fick vi lära oss att hjälpa de yngre, de som kunde mindre eller de som missat något. Vi fick lära oss att ta ansvar för andra och för oss själva. På schemat hade vi EP = Egen Planering, där man själv fick planera in när i veckan man skulle arbeta med det som behövdes av matte, läsning, skrivstil, rita och måla med mera. Det var jättebra! Jag fick en bra skolstart och det har jag haft glädje av under hela min skoltid.

På högstadiet på S:t Ilianskolan i Enköping blev det värre. Riktigt inne var man om man hatade skolan, pluggandet, skolkade åtminstone några timmar per vecka och starkt ogillade lärarna – de där vidriga, hemska, tvingande varelserna. ”Men hallå där, lärare är ju faktiskt också bara människor och vi behöver dem för att komma någonstans i livet”, sa jag. Efter det var jag inte speciellt ”inne”, som du kanske förstår.

I åttan hade vi en väldigt bra lärare i svenska. Pekka var otroligt intellektuell och ville verkligen någonting med sin undervisning och jag tyckte jättebra om honom. Tyvärr gav inte klassen honom någon chans och han slutade.

Jag tror att det berodde mycket på att han mobbades av klassen. I 9:an fick vi en ny lärare, Eva Fornstedt, och jag var till en början väldigt misstänksam och reserverad. Jag hade just förlorat en av mina bästa lärare och han skulle inte ersättas av en ny (det var faktiskt så jag kände). Men vår nya svensklärare visade sig vara minst lika bra och upptäckte snabbt att vi delade ett gemensamt intresse – sång.

Andra året i gymnasiet på Katedralskolan i Uppsala fick vi en lärare i historia som var så engagerad och entusiastisk att han snabbt tog andan ur hela klassen. Och jag som aldrig varit

intresserad av historia blev plötsligt mycket intresserad. Oftast var det svårt att hinna få ned allt på papper, men när John Öst pratade satt vi elever som små barn och lyssnade som om det vore en spännande saga.

John fick mig att förstå att lärare som brinner för sitt ämne och sina elever aldrig kan misslyckas. Birgitta, Ingemar, Pekka, Eva och John – det är bara några av mina fantastiska lärare som alla varit mycket betydelsefulla för mig. Det jag kan se, så här i backspegeln, är att det som de alla har gemensamt är att de brunnit för sitt ämne. Och jag kan lova – det smittar!

Lina Lundeborg/fd. Larsson 30 år, student, Uppsala

Den här berättelsen är publicerad i boken Betydelsefulla möten – Lärare gör skillnad (utgiven 2010) där en rad politiker medverkar med inspirerande berättelser. Beställ ditt ex. av boken här: www.betydelsefulla.se/butik
Berättelsen tog vi emot i samband med vår riksomfattande efterlysning av Betydelsefulla lärare. Kampanjen genomfördes tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting.