I december år 2000 åkte jag in till förlossningsavdelningen med värkar. Vi skulle få vårt första barn och vi var mycket lyckliga och förväntansfulla. När barnmorskan inte kunde höra några hjärtljud kallade hon på läkaren Gabriella Falk.
Gabriella undersökte mig och efter en lång stund vände hon sig mot mig och sa:
”Jag är ledsen, men barnet lever inte längre.”
Det var det värsta som någonsin har hänt mig. Hela min värld rasade.
Gabriella hjälpte mig igenom förlossningen och fanns som ett stöd alla dagar vi låg kvar på avdelningen. Dagen efter Isabell begravdes var vi på återträff hos Gabriella. Vi fick korten som sjukhusfotografen hade tagit på vår lilla dotter. Gabriella frågade hur vi hade tänkt oss när det gällde att försöka skaffa syskon. Vi ville ju ha barn, men efter detta visste vi inte om vi skulle våga. Nu sitter vi här, snart tre år senare, med en sexmånaders liten pojke.
Gabriella fanns som ett stöd för oss. Vad som än gällde så fanns hon där, lyssnade och gav svar. Hon hjälpte oss att våga försöka få barn. Hon hjälpte oss igenom graviditeten. Hon besökte oss på förlossningen.
Gabriella blev och är en mycket betydelsefull person för vår lilla familj, det finns inte ord för allt stöd hon gav oss. När Isabell dog rasade allt för mig, nu är jag lycklig igen. Jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna skratta igen. Det kan jag nu. Jag har min lille pojke i min famn och min dotter djupt bevarad i mitt hjärta. Gabriella hjälpte mig att våga!
Linnéa, 22 år, bussvärdinna, Örebro
2011-11-24
Lerannig a ton from these neat articles.