Under mina år i sjukvården har jag varit med om många möten som satt sina spår. Den här historien utspelade sig under mina första år inom sjukvården och jag har aldrig kunnat glömma det. Under en utbildning till undersköterska praktiserade jag på ett sjukhem i staden. Det var ett trivsamt ställe att arbeta på, bra chefer och trevliga arbetskamrater.
Här bodde Erik som var 78 år, ganska kortväxt och trind om magen. Han var svårt cancersjuk, hans dagar var räknade och det fanns inte något mer att göra för honom. God omvårdnad var det som gällde. Trots sin situation var Erik ändå den som uppmuntrade de andra patienterna på avdelningen. Han hjälpte till med det han kunde, pratade och tröstade. Ute i korridoren fanns ett piano. Där satt Erik ofta och spelade sin favoritmelodi ”Aftonklockor”. Både medpatienter och personal lyssnade gärna till hans pianospel.
En dag skulle det bli rond som vanligt. På den tiden var det ganska många personalkategorier som gick runt. Överläkare, underläkare, sjuksköterskor och undersköterskor med flera. Så kom vi in på salen där Erik låg. Det var en stor sal med sex personer.
Läkarna började vid första sängen och talade med mannen som låg där. Sen hoppade man över Erik eftersom ingen ändring var på gång. Jag tittade på Erik och såg att det leende som han haft i sitt ansikte då vi kom in genom dörren var försvunnet. Han hade känt förväntan, men fick uppleva besvikelse då han såg hur läkarna med följe stannade vid alla de andra sängarna. Där frågade de och antecknade ivrigt. Så gick alla ut och dörren slog igen.
När ronden var klar en stund senare gick jag in i salen igen och fann Erik som låg och grät. Tyst för att inte höras. Jag frågade varför han var ledsen:
”Jo”, sa han ”det var så många här inne, men det var ingen som frågade hur jag mådde.”
De orden har följt mig genom livet och jag glömmer aldrig mitt möte med Erik. Bara någon vecka senare avled han. Avdelningen blev aldrig mer vad den varit för mig under den tid jag var kvar på praktiken. I ena hörnet stod ett piano som ingen spelade på. Det blev tyst och tomt utan Erik.
Lisbeth, 60 år, leg. sjuksköterska, Sandviken
Lämna en kommentar