Första gången jag träffade Wolfgang Pichler trodde jag att han var galen. Det var på våren och under en veckas tid skulle vi provträna under honom – för att se om han passade som vår nye landslagstränare. Jag kan lova att det var mycket jag ifrågasatte under den där veckan. När han pratade om träning så var det väldigt, väldigt mycket av allting. Mycket mer än vad jag och de andra i skidskyttelandslaget var vana vid. Jag var minst sagt skeptisk när veckan var över och det var dags för att utvärdera.

Han började med att berömma oss för att vi hade varit duktiga och det var ju trevligt att höra. Men det var det han sa sen som fick mig att fullständigt ändra uppfattning om honom. ”Om ni gör som jag säger nu så tar jag ansvar för era resultat”, sa han. Jag hade aldrig hört något liknande.

Han trodde verkligen på det han gjorde och det gjorde att jag trodde på honom och på hans träningsmetoder. Tidigare hade jag varit väldigt osäker på om jag gjorde rätt. Jag hade försökt se hur norskorna och fransyskorna bar sig åt, eftersom de var så bra. Men det hade bara gjort mig mer osäker. Med Wolfgang blev det något helt annat. Han kunde allt om skidskytte. Och han överförde all sin kunskap på oss åkare. Varje detalj, varje träningspass var exakt planerad. Ingenting gjordes på en höft. Han lärde mig massor av detaljer som jag inte hade tänkt så noga på förut. En del förvånansvärt alldagliga, som att man alltid snabbt ska byta till torra kläder efter ett lopp, för att inte bli sjuk. Och han upprepade ständigt klockrena visdomsord som ”Din kropp är ditt kapital.” Jag litade på honom till hundra procent. Inte minst för att jag visste att han var lika intresserad av min framgång som jag själv var. Hans entusiasm var omöjlig att inte bli smittad av. Till och med när han lurade mig hade det positiv effekt.

Jag minns till exempel ett av loppen vid olympiska spelen i Salt Lake City 2002. Jag låg femma efter sista skjutningen. Det var ganska långt upp till bronsmedaljen. En av tjejerna som låg före mig skulle jag i normala fall inte hinna ikapp. Det visste Wolfgang. Men han visste tydligen också att jag inte visste vilka som låg före mig. Han skrek nämligen ut ett annat namn åt mig när jag passerade i spåret. Ett namn som jag visste att jag kunde klara om jag gav järnet. Jag tog ut det sista jag hade och fixade bronsmedaljen, med någon sekunds marginal. Hade han i det läget ropat ut rätt namn, är det inte säkert att jag hade klarat det.
MAGDALENA FORSBERG 44 ÅR, EGEN FÖRETAGARE, BERGEFORSEN