Det började med två akutresor till lasarettet i Borås. Efter det lades jag in på avdelning K3. Den första prognosen var tyvärr inte så god. Det visade sig att jag hade tumörer i både bröst, mage och lever. Efter det beskedet kändes rummet som jag låg i om inte helt kolsvart så i alla fall väldigt mörkgrått. Men så en dag knackade det på dörren och in kom läkaren Jan-Henry Svensson med en väldig fart.
Det första han sa var: ”Detta ska vi nog ordna med cellgifter”, och sedan grejade han med sina papper en stund, vände sig om och gav mig ett leende som bara denna man kan göra och vips, var han försvunnen. När han gått var det som om han lämnat solen kvar i rummet, allting lyste och min verkliga livslust kom tillbaka. Jag kände en enorm glädje och ett pirr i kroppen, just då hade jag kunnat hoppa över små hus. Skillnaden var att jag började tänka positivt från och med den dagen. Jag tänkte att det nog fanns en framtid för mig ändå.
Trots att jag fick vara kvar på lasarettet i två månader med en massa undersökningar så var det enbart en positiv upplevelse. Detta tack vare den underbara personalen, allt från läkare till biträden.
När jag sen kom hem hade jag också turen att komma i kontakt med det palliativa resursteamet och sjuksköterskan Britt-Marie som har hjälpt mig väldigt mycket. Hon är en bro mellan mig och lasarettet.
Maj-Lis, 59 år, sjukpensionär, Ulricehamn
Lämna en kommentar