I min första fäktningsklubb kände jag att jag ofta fick negativ press från mina tränare. Det var visserligen bra träning, men jag fick aldrig någon positiv respons. Inte ens när jag fäktades bra. Till och med då fick jag bara veta vilka fel jag gjorde. Det fick mig att känna mig dålig även de stunder då jag egentligen var duktig.

Efter några år ville jag sluta med fäktning eftersom jag inte kände mig tillräckligt bra. Men så flyttade jag till Kalmar och kom i kontakt med Kalmar fäktklubb. På sensommaren 2006 var jag med på ett läger och kände direkt att mina nya tränare Peter Barvestad och Andrej Kanikowski var annorlunda. De trodde på mig och de visade det!

Det första som hände när den vanliga träningen började på hösten var att jag fick byta från florett till värja. Jag hade varit florettfäktare i fem år, men det var först nu det visade sig att värja egentligen var mitt rätta vapen.

Peter och Andrej började lära, och lär mig fortfarande, hur jag ska bära mig åt för att lyckas och det på ett sätt som mina gamla tränare aldrig gjorde. De hejar och kollar på mig och om de ser något som jag kan göra bättre så visar de genast och berättar hur. Och det hjälper verkligen.

Peter och Andrej har bevisat för mig att jag kan, att jag är bra på att fäktas. Att tro på sig själv och ha stöd från andra, som visar att man är duktig, är det viktigaste i fäktning.
MALIN JOHANSSON 15 ÅR, STUDERANDE, KALMAR

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *