När vi var små sa hon ofta att hon skulle äta upp oss, om vi inte klarade någon övning. Det var inte så att vi trodde på henne, men hon skrämde oss och när vi var i hennes närhet skärpte vi oss alltid extra mycket.

Vi tränade team-konståkning i snitt sex dagar i veckan. Var det någon speciell övning man inte klarade av krävde Andrea att man tränade extra. Det var inget att snacka om, då fick man lov att åka till ishallen på andra träningstider och öva själv eller tillsammans med några kamrater. Just då var inte så kul, men ville man ha en plats i laget och en guldmedalj runt halsen så var det bara att göra det som Andrea sa.

Hon fick många av oss att tro på oss själva. Hon fick oss, trots att det var tungt ibland, att kämpa vidare.

Man kan tycka att hon var hård, alltför hård. Speciellt när vi som tränade var så unga. Men det var ett val som vi fick göra. Det var antingen eller som gällde. Satsa eller inte satsa. Och all träning gav ju resultat. Vi tog våra guldmedaljer. Det hade vi inte fixat utan en tränare som Andrea. Hon fick många av oss att tro på oss själva. Hon fick oss, trots att det var tungt ibland, att kämpa vidare.

Hon fick oss att förstå att vi skulle ta vara på varandra i laget och att vi också hade mycket att lära av varandra. Tack vare Andreas träning har vi alla fått vänner för livet och vi har också fått en härlig extramamma.

En mamma som jag var livrädd för i början och knappt vågade få ögonkontakt med; men som bakom sitt hårda skal är en av världens snällaste människor.
MARIA CLAESSON, LÄRARE, HINDÅS