Jag skulle snart fylla 40 år och Uppsala Nya tidning skulle skriva en artikel på familjesidan om mig. De skulle skriva om mitt entreprenörskap och engagemang i miljörörelsen. Uppenbarligen gjorde jag intryck på journalisten Eyal Sharon Krafft som gjorde intervjun.

”Maria, du måste bli politiker”, sa han helt oväntat

”Nej, nej”, svarade jag och skrattade.

”Jo, det måste du.”

Jag försökte vifta bort hans befängda idé och sa skämtsamt:

”Okej då, jag får väl ta lite samhällsansvar nu när jag fyller 40.”

Då skrattade han också och jag uppfattade skämtet som avslutat. Åtminstone tills jag slog upp UNT:s familjesida, tidigt på min 40-årsdag, och såg en rubrik som löd ungefär:  ”Hon vill bli politiker”.

Det måste vara ett practical joke, tänkte jag.

Men innan klockan slagit nio ringde telefonen. Det var Niclas Malmberg, Miljöpartiets kommunalråd i Uppsala. Jag hade träffat honom en gång tidigare. Då hade jag sagt till honom att han inte borde göra alla Miljöpartiets uttalanden i media. För det var inte bra att det alltid var han ensam som blev så hårt ansatt av kritik.

Nu spillde han ingen tid.

”När börjar du?”, frågade han.

Jag förklarade vänligt men bestämt för honom att rubriken han läst inte stämde, att jag inte alls tänkte bli politiker.

”Men att det vore trevligt att äta lunch någon dag så att jag kan få lite mer information om Miljöpartiet och kommunpolitiken”, la jag sedan till av allmän artighet.

”Visst”, sa Niclas och sedan la vi på.

När vi fick till det där lunchsamtalet en månad senare var det som om telefonsamtalet aldrig avslutats. Jag hann inte sätta ner tallriken på bordet på lunchrestaurangen innan Niclas sköt från höften:

”Maria, du måste ställa upp i Gatu- och trafiknämnden.”

”Jaha”, svarade jag och satte överrumplat ner tallriken. ”Men jag är ju inte medlem i Miljöpartiet. Jag borde få fundera lite på saken.”

”Det måste vara klart före klockan två.”

Det var snabba ryck, men Niclas verkade veta vad han gjorde, för på något sätt fick han mig att tacka ja. Jag läste partiprogrammet, konstaterade att det var mycket bättre än jag föreställt mig och jag blev medlem.

Sen, efter ytterligare en eller högst två månader blev jag blev uppringd på mobilen av en person från valberedningen som sa:

”Du har blivit nominerad till provvalet. I vilka val ställer du upp? Riksdagsvalet, landstingsvalet eller kommunalvalet?”

Just då promenerade jag på gågatan i Uppsala. Tankarna började snurra i huvudet.

Jösses, varför har jag inte tänkt på det här?

Men jag fann mig och svarade kommun- och riksdagsval. Det slutade med att jag blev vald till kommunfullmäktige och fortsatte som ledamot i Gatu- och trafiknämnden. Nu har det gått några år och jag har tillträtt som Niclas Malmbergs efterträdare.

Jag blir glad när Uppsalaborna ringer mig och förklarar sina synpunkter. Eller när en forskare, fackföreningsombudsman eller företagare hör av sig och vill ge mig information. Det är roligt att ta ansvar. Det var ju det man skulle göra när man fyllt 40…
Maria Gardfjell (MP) 45 år,  kommunalråd, Uppsala