Jag hade aldrig brytt mig om att vara särskilt rädd om mig själv, utan givit järnet i allt jag gjort, rökt ganska mycket och inte brytt mig om att motionera. Jag hade precis fyllt 44 år, var gift och hade två tonårsbarn, en hund och ett bra jobb. Men så en dag i januari 2002 förändrades allt. Jag hade inte haft en sjukskrivningsdag de senaste 10 åren när jag plötsligt fick två hjärtinfarkter, lungödem och blev by-pass opererad på sjukhuset i Lund.

Jag var helt övertygad om att jag skulle dö. När jag åkte hemifrån i ambulans efter den andra hjärtinfarkten och lungödem trodde jag att jag aldrig mer skulle komma hem. När allt ändå till slut gick väl var jag säker på att jag skulle dö i samband med operationen. Jag rullades in i förberedelserummet inför operationen, drogad av mediciner – men fullkomligt livrädd. Det var massor med grönklädda människor runt om mig, vänliga och effektiva.

En sköterska tog tag i min hand och såg mig rakt i ögonen och log varmt mot mig. Den känslan jag fick går inte att beskriva med ord. Jag kommer aldrig att glömma henne.

Sen minns jag inget förrän jag vaknade upp många timmar senare. Jag mådde bra när jag vaknade, för jag vaknade i samma trygga sinnesstämning jag somnat i.

Tänk vad en sådan, egentligen bagatellartad, sak kan betyda. Något som vem som helst kan göra, hur lätt som helst. Jag är givetvis tacksam mot dem som opererade mig och alla som hjälpte till att rädda mitt liv, men det är sköterskan jag för alltid kommer att minnas med stor värme och tacksamhet. I dag är jag ”frisk” och jobbar för fullt igen. Tar det lite lugnare, röker inte och rör mig mer.
Maria, 46 år, områdeschef, Helsingborg