Google Translate
Skriv ut

Möte i ambulansen

Postat den 29 december, 2010 Vård Inga kommentarer

Redan som nyexaminerad ambulanssjuksköterska blev jag, på den ort jag då jobbade, utarmad till en mycket allvarlig trafikolycka. När jag och min kollega kom fram till olycksplatsen såg vi att det rörde sig om en frontalkrock. Jag såg två döda personer och fick veta, av redan anländ ambulanspersonal, att bara en person var vid liv, en liten pojke i skolåldern.

Den pojken skulle jag och min kollega ta hand om. Jag kände rysningar i kroppen medan jag gick fram till pojken, som var ganska illa däran. ”Hur löser jag detta?” tänkte jag, strax innan han började tala till mig: ”Hallå, skönt att du kom, väck mig från den här jävla drömmen. Eller är jag vaken?”

”Jo, du är vaken.”

”Okej… Jag har brutit nyckelbenet och så har jag slagit mig i pannan.

Hur är det med pappa?”

Jag förklarade för pojken att jag inte visste hur det var med pappan, men att de andra hjälpte honom på bästa sätt. Jag sa också att vi skulle hjälpa pojken på bästa sätt för att inte förvärra skadorna. Jag och min kollega lyfte varsamt in honom i bilen och körde honom till sjukhuset. Färden tog 25 minuter och under den tiden hann vi prata mycket. Om vad han kände när han och pappan krockade, om att han nästan var säker på att hans pappa var död och om hur han

föreställde sig att han hade kunnat förhindra olyckan genom att varna pappa för den mötande bilen. Sen pratade han om min kollega.

 

”Är det din man som kör bilen”, frågade han.

”Nej, minsann”, svarade jag och log.

Han tittade på mig och sa: ”Varför inte? Ni verkar så snälla så ni borde vara gifta.”

Dagen efter gick jag och kollegan upp och hälsade på pojken på barnintensiven.

Vi hann inte säga mer än hej innan han utbrast: ”Hallå!

Min pappa är död, men det visste ni nästan eller hur?”

Vi satte oss ner en stund och pojken berättade att han hade känt sig så trygg på olycksplatsen, när jag och min kollega sagt att vi skulle ta hand om honom. Jag frågade honom vad som gjorde att han kände så.

”Jo, jag såg i dina ögon att jag kunde lita på dig och att du var ärlig och snäll”, svarade han.

Efter denna erfarenhet är jag alltid mycket noga med att få ögonkontakt, för att inge lugn och trygghet inför mina patienter, oavsett hur jag själv känner mig inombords. Jag har ett fantastiskt jobb.
MARIE NILSSON  42 ÅR  AMBULANSFÖRARE

Den här berättelsen är publicerad i boken Presentboken Du är betydelsefull där du hittar en rad inspirerande berättelser. Beställ ditt ex. av boken här: www.betydelsefulla.se/butik


Inga kommentarer än

Bli först med att lämna en kommentar!


Lämna en kommentar

Skriv in ditt namn, e-post och hemsida nedan eller logga in via Facebook.




Prenumerera på vårt nyhetsbrev



Ny vårdbok! Du kan göra skillnad

Ny vårdbok! Lärorikt om bemötande i vården. Boken "Du kan göra skillnad" har sin grund i forskningsprojektet Betydelsefulla möten i vården. Tre forskare har i sin forskning valt att fokusera på det positiva perspektivet av bemötande i vården.

Vad är det som gör skillnad? Läs och lär →



Betydelsefulla möten – våra älskade djur!

Har du ett eller flera betydelsefulla möten med djur som du vill berätta om? Just nu samlar vi på berättelser till vår nästa bok. Vill du vara med? Berätta här!

Betydelsefulla Möten Magasin →


Berätta själv!

Har du varit med om ett betydelsefullt möte som du vill berätta om? Berätta här!

Gör det här →



Prenumerera på vårt nyhetsbrev



Ny vårdbok! Du kan göra skillnad

Ny vårdbok! Lärorikt om bemötande i vården. Boken "Du kan göra skillnad" har sin grund i forskningsprojektet Betydelsefulla möten i vården. Tre forskare har i sin forskning valt att fokusera på det positiva perspektivet av bemötande i vården.

Vad är det som gör skillnad? Läs och lär →


Betydelsefulla möten – våra älskade djur!

    Har du ett eller flera betydelsefulla möten med djur som du vill berätta om? Just nu samlar vi på berättelser till vår nästa bok. Vill du vara med? Berätta här!

    Gör det här →



För vem är du betydelsefull?