Redan som nyexaminerad ambulanssjuksköterska blev jag, på den ort jag då jobbade, utarmad till en mycket allvarlig trafikolycka. När jag och min kollega kom fram till olycksplatsen såg vi att det rörde sig om en frontalkrock. Jag såg två döda personer och fick veta, av redan anländ ambulanspersonal, att bara en person var vid liv, en liten pojke i skolåldern.
Den pojken skulle jag och min kollega ta hand om. Jag kände rysningar i kroppen medan jag gick fram till pojken, som var ganska illa däran. ”Hur löser jag detta?” tänkte jag, strax innan han började tala till mig: ”Hallå, skönt att du kom, väck mig från den här jävla drömmen. Eller är jag vaken?”
”Jo, du är vaken.”
”Okej… Jag har brutit nyckelbenet och så har jag slagit mig i pannan.
Hur är det med pappa?”
Jag förklarade för pojken att jag inte visste hur det var med pappan, men att de andra hjälpte honom på bästa sätt. Jag sa också att vi skulle hjälpa pojken på bästa sätt för att inte förvärra skadorna. Jag och min kollega lyfte varsamt in honom i bilen och körde honom till sjukhuset. Färden tog 25 minuter och under den tiden hann vi prata mycket. Om vad han kände när han och pappan krockade, om att han nästan var säker på att hans pappa var död och om hur han
föreställde sig att han hade kunnat förhindra olyckan genom att varna pappa för den mötande bilen. Sen pratade han om min kollega.
”Är det din man som kör bilen”, frågade han.
”Nej, minsann”, svarade jag och log.
Han tittade på mig och sa: ”Varför inte? Ni verkar så snälla så ni borde vara gifta.”
Dagen efter gick jag och kollegan upp och hälsade på pojken på barnintensiven.
Vi hann inte säga mer än hej innan han utbrast: ”Hallå!
Min pappa är död, men det visste ni nästan eller hur?”
Vi satte oss ner en stund och pojken berättade att han hade känt sig så trygg på olycksplatsen, när jag och min kollega sagt att vi skulle ta hand om honom. Jag frågade honom vad som gjorde att han kände så.
”Jo, jag såg i dina ögon att jag kunde lita på dig och att du var ärlig och snäll”, svarade han.
Efter denna erfarenhet är jag alltid mycket noga med att få ögonkontakt, för att inge lugn och trygghet inför mina patienter, oavsett hur jag själv känner mig inombords. Jag har ett fantastiskt jobb.
MARIE NILSSON 42 ÅR AMBULANSFÖRARE
Den här berättelsen är publicerad i boken Presentboken Du är betydelsefull där du hittar en rad inspirerande berättelser. Beställ ditt ex. av boken här: www.betydelsefulla.se/butik
Lämna en kommentar