Jag har alltid velat starta eget, men aldrig riktigt vågat.När jag försökte med idéer som att bedriva ekologisk odlig och sommarfik togs jag inte på allvar.
Jag kommer ihåg när jag var i kontakt med länsstyrelsen där jag skulle få hjälp. Jag blev inte alls peppad. Det var mer ”lilla gumman” och ”klapp på huvudet”. När det ändå hände var det helt oväntat. Min dotter Iina är funktionshindrad och behöver regelbundet personlig assistans. Men det fungerade inte så bra som vi önskade. Jag hade varit mycket i bråk med Försäkringskassan och undrade hur jag skulle lösa problemet när jag en dag beklagade mig för min man som är bonde. Då sa han till mig: ”Varför startar du inte eget och sköter om Iina själv”.
Jag blev alldeles paff av hans förslag. Nog för att det var självklart för honom att vara egenföretagare, men jag, hur skulle jag klara av att sköta ett företag? Med allt byråkratiskt krångel. Jag som inte ens hade blivit tagen på allvar när jag hade försökt få medel till det tidigare.
”Men jag kan ju ingenting”, sa jag.
”Joho, det kan du visst”, sa min man.
Han lät mig inte slippa undan och det gjorde han rätt i. Jag vågade ta språnget och det har jag aldrig behövt ångra. Till en början var jag ängslig, så rädd att jag nästan hoppades att ingen skulle ringa och fråga efter mina tjänster. Samtidigt var jag såklart livrädd för att ingen skulle höra av sig. Dessutom skulle jag ju tvingas möta samma myndigheter som jag tidigare bråkat med, men nu i en helt annan roll.
Men rädslan försvann med tiden och den ängsliga frågan ”Hur ska jag klara det här?” förvandlades till utropet ”Jag klarade det!”.
Idag, efter åtta års verksamhet inom personlig assistans, betalar jag ut 115 löner per månad i Jämtland, Småland och Skåne. Egentligen kan jag fortfarande ”ingenting”, men jag lär mig hela tiden.
Marjaana Backlund, VD Storsjöbygdens personliga assistans, Östersund
Lämna en kommentar