När min morfar Sivert var ung var han en lovande långdistanslöpare som valde att trappa ner när han fick tre döttrar och ett större familjeansvar. Men hans intresse och idrottskunnande levde kvar, så när han fick höra att jag, som liten 7-årig parvel, ville börja med brottning blev han glad.

”Det är bra och allsidig träning”, sa han och såg till att jag fick börja på Spårvägens brottningssektion.

Det var ganska långt att åka till träningen och eftersom min mamma inte hade körkort och min pappa ofta var bortrest i jobbet, föll det sig naturligt att morfar skjutsade mig till träningarna. Han var oerhört intresserad och ville verkligen finnas där vid sidan av mattan. Han såg till och med till att jobba nattskift i tunnelbanan för att kunna vara med mig på dagarna.

Ibland blev han så engagerad att det blev pinsamt. Han kunde stå och gorma från sidan av mattan så att tränarna till slut fick lov att lugna ner honom. Men hans engagemang smittade också av sig på mig. Jag blev sporrad, inte minst för att han också alltid var så mån om att jag skulle ha roligt. Jag vet att han hade följt med mig med lika stort intresse, oavsett vilken idrott jag hade utövat.

Eftersom morfar förstod sig på idrott kunde han också ge mig många goda råd på vägen. Han var alltid med och förberedde mig inför matcher och såg till att jag inte åt för mycket. Det var han som sa åt mig att jag aldrig skulle banta som många andra brottare gjorde. Han tyckte att jag skulle låta vikten vara och möta de tyngre motståndarna. På det viset utvecklades jag hela tiden.

”Kom ihåg att det är senior som räknas”, sa han många gånger. Till och med när jag vann junior-VM, sa han så. Det gjorde att jag hela tiden siktade mot nya högre mål. Mål som jag nådde, men som jag aldrig nått utan min morfar Sivert.
MARTIN LIDBERG 36 ÅR, EGENFÖRETAGARE, BANDHAGEN