Den dagen det hände fyllde jag år. Vi bor på landet några mil utanför Lund och båda mina barn var hemma, sonen på 23 och dottern på 19 år. Vi åt oxfilé provencale och drack ett gott rödvin – kort sagt – vi hade en härlig kväll. Dottern, Hannah, var lite ’pipig i rören’ eftersom hon dagen innan hade cyklat till jobbet och glömt att ta sin medicin mot sitt ansträngningsrelaterade astmaliknande problem. Vid halv nio fick Hannah allt mer ’pip i rören’ och en mer och mer otäck hosta. Jag kom ut i hallen och såg Hannah stående lutad mot sin mor. Mellan rosslingarna sa hon:

”Pappa – jag orkar inte andas längre.”

Jag kastade mig på telefonen och ringde sjukvårdsupplysningen, kom fram efter fyra signaler. Efter ett ytterligt kort och snabbt samtal blev jag uppmanad att omedelbart ringa 112.

Jag kontrollerade vilken ”kartruta” som vi bor i och ringde 112, ett snabbt effektivt samtal, vilka härliga proffs. Sen direkt ned i allén för att möta ambulansen. Jag har aldrig sett så underbara blåblixtrande lyktor som då. Det hade inte gått lång tid sedan jag ringt, kanske tio minuter. Hemma på gårdsplanen skedde allt i en rasande takt. Akutsyrran gjorde allt han skulle och vi var snabbt redo att åka in till akuten i Lund. Det blev en snabb transport och ett effektivt mottagande, hela tiden var rätt människa på rätt plats, en otroligt kunnig, förstående och inte minst informativ personal. Efter att ha fått all den hjälp som var möjlig var det efter några timmar dags för oss att åka hem igen. Nu med näven full av recept, tider för återbesök och en dotter som kunde andas igen.

Dagen därpå var det dags igen, varje gång Hannah hostade fick hon ordentliga smärtor. Så vi körde in till akuten. Denna gång tog det åtta timmar, men det gjorde ingenting att vi fick vänta. Det fanns andra som behövde vård före oss och det var säkert någon som kvällen innan fått vänta extra länge på grund av oss.

Via röntgen fick vi reda på att Hannah kvällen innan hostat hål på en lunga. Det låter dramatiskt, men den oerhört kunniga personalen kunde snabbt ’plocka ned oss på jorden igen’ – det var inte så farligt. Den bästa födelsedagspresenten för mig var att alla dessa människor fanns där för vår skull när vi var som mest hjälplösa och verkligen behövde deras hjälp.
Mikael, 53 år, politiker, Mellersta Skånes sjukvårdsdistrikt, Region Skåne, Lund

Lyssna till Rätt människor på rätt plats