Google Translate
Skriv ut

Änglamöten i vården

Postat den 18 februari, 2011 Vård Inga kommentarer

När eftermiddagens solsken började mattas av var det åter dags att bege sig till mottagningen på sjukhuset. Vi var några patienter som på nytt tog plats i det rymliga, punktupplysta väntrummet. Mitt namn var det första som ropades upp. Jag reste mig långsamt och visades in i ett fönsterlöst undersökningsrum med en pappersklädd brits vid ena väggen. Jag blev ombedd att slå mig ned på rummets enda stoppade stol. I det grottliknande rummet fanns läkaren, en blåklädd sjuksköterska och en civilklädd man jag aldrig sett förut.

Mitt i min oro blev jag arg. Vem kan han vara? Journalist, han måste vara journalist hann jag tänka. Hur kunde de släppa in en journalist i rummet utan att först fråga mig om jag tillät det? Tänk om jag blev ombedd att ta av mig kläderna i undersökningsrummet? Då vill jag inte ha en främmande karl där. Jag fångade mannens blick och sa: ”Vill du vara snäll och lämna rummet!” Han såg först lite förbryllad ut, men log sedan vänligt och sa: ”Naturligtvis.”

På väg ut ur rummet vände han sig lågmält till läkaren och sa tyst: ”Jag stannar utanför en liten stund.”  Då, precis då, såg jag hans namnskylt och min ilska övergick till en molande oro. Han var kurator. Nu blev bara det faktum att han var där ett hot för mig, läget måste vara illa. Ordlöst vände jag min blick mot läkaren. Han såg djupt in i mina ögon och sa sedan:

”Vi vet inte exakt vad det är, men det ser illa ut på röntgen. Vi måste ta ytterligare vävnadsprover och eftersom du har långt att resa tänkte vi att det vore bra att göra det idag.”

Hans ord trängde långsamt in i mitt redan katastrofvarnade förstånd och spred sig sedan som en kärnexplosion i min själ. Förtvivlat slog jag ut med armarna som om en frälsarkrans skulle behövas för att jag skulle orka ta nästa andetag. Läkaren frågade om jag ville återkomma en annan dag. Jag skakade på huvudet, oförmögen att öppna munnen. Tiden stod stilla, jag vevade med armarna som en drunknande, mina skräckslagna ögon översvämmades av tårar. Blåklädda syster Ängel tog över och bad läkaren ta de andra patienterna först och sedan återkomma till mig. ”Jag orkar inte”, viskade jag. ”Hur ska jag göra det, jag har ju småbarn hemma?” Syster Ängel torkade tyst mitt upplösta ansikte.  ”Alla behandlingar”, viskade jag tyst. ”Jag skulle inte orka gå igenom dem.” ”Ja”, sa syster Ängel vänligt, men myndigt, ”det skulle du göra och det kommer du att göra.”

Under den kommande halvtimmen låg hon över mig, satt bredvid mig med armarna om min skakande kropp så att jag kunde samla ihop min splittrade själ. Med sitt mod att möta min smärta fogade hon bit för bit ihop min söndertrasade själ. När läkaren återkom förmådde jag lägga mig på britsen för de kompletterande provtagningarna. Jag kved när läkaren stack in bedövningssprutorna och syster Ängel, som satt vid min huvudgärd torkade min rinnande mascara med sina tröjärmar. ”Aj”, sa jag när läkaren återigen stack. Läkaren frågade om det gjorde ont. ”Ja”, svarade jag, ”i själen.” ”Monica”, sa syster Ängel, ”du har fött barn eller hur?” Ja, det måste jag ju tillstå att jag gjort.

”Då klarar du det här också”, sa hon bestämt. Läkaren tog många vävnadsprover och syster Ängel höll kärleksfullt ned mig mot britsen som en mor håller sitt rädda lilla barn. När proverna var tagna hörde jag som i ett avlägset eko läkaren säga något om tre veckor. När han gått torkade syster Ängel försiktigt bort blodet, plåstrade om och hjälpte mig på med kläderna igen. Jag vände mig till henne och frågade: ”Hur ska jag kunna åka hem och berätta det här för min familj?” Hon hade inget svar att ge, för det finns inget svar att ge på den frågan.

När jag, omkring halv sex på kvällen, orkade lämna undersökningsrummet låg mottagningen utanför öde. Bara syster Ängel och jag var kvar. Hon gav mig en folder på vilken det stod skrivet namn och telefonnummer till mottagningen och den personal jag mött under dagen. Syster Ängel försökte övertala mig att ta en taxi hem, men jag hade bara i huvudet att jag måste ha bilen med mig hem.

Mottagningens ytterdörr var låst så Syster Ängel fick låsa upp för att släppa ut mig. I min väska låg det två chokladbitar. Den ena stoppade jag i mig, den andra påtvingade jag syster Ängel vars trötta ansikte också signalerade behov av extra energi för att orka hem. Sedan vacklade jag genom sjukhuset och ut till min bil i sjukhusets parkeringshus. Fullständigt tom i hjärnan satte jag i ett gammalt kassettband med Elvis Presley och körde långsamt över skogarna hem till man och barn. Det kändes som att befinna sig i ett vakuum.

Väl hemma tog jag fram foldern jag fått. Tankspritt vände jag sidorna och framsidan lyste plötsligt emot mig med glödskrift som nådde ända in i hjärnans yttersta vindlingar. Det stod: Till dig som precis fått besked om att du fått bröstcancer. Med ett ryck startade tåget med mig som ofrivillig passagerare. Det blev mitt livs tuffaste resa.
Monica, 45 år, studerande, Alingsås

Lyssna till Änglamöten i vården


Inga kommentarer än

Bli först med att lämna en kommentar!


Lämna en kommentar

Skriv in ditt namn, e-post och hemsida nedan eller logga in via Facebook.




Prenumerera på vårt nyhetsbrev



Ny vårdbok! Du kan göra skillnad

Ny vårdbok! Lärorikt om bemötande i vården. Boken "Du kan göra skillnad" har sin grund i forskningsprojektet Betydelsefulla möten i vården. Tre forskare har i sin forskning valt att fokusera på det positiva perspektivet av bemötande i vården.

Vad är det som gör skillnad? Läs och lär →



Betydelsefulla möten – våra älskade djur!

Har du ett eller flera betydelsefulla möten med djur som du vill berätta om? Just nu samlar vi på berättelser till vår nästa bok. Vill du vara med? Berätta här!

Betydelsefulla Möten Magasin →


Berätta själv!

Har du varit med om ett betydelsefullt möte som du vill berätta om? Berätta här!

Gör det här →