Jag hade aldrig brytt mig om att vara särskilt rädd om mig själv, utan givit järnet i allt jag gjort, rökt ganska mycket och inte brytt mig om att motionera. Jag hade precis fyllt 44 år, var gift och hade två tonårsbarn, en hund och ett bra jobb. Men så en dag i januari 2002 förändrades allt. Jag hade inte… Läs vidare →

Läs vidare …

I skolan var jag mesig, ett gränsfall till att bli mobbad. Jag var inte bra på någonting. Kunde inte hoppa långt, inte springa fort och jag hade ingen bollkänsla. Men på helgerna och på sommarloven när jag var på Apelgårdens ridläger i Hyssna, ja då kom jag in i den där andra världen. Där hade jag kompisar och jag slutade… Läs vidare →

Läs vidare …

Det började 1969, då jag som sexåring började träna fotboll. Och Liksom som alla andra barn och ungdomar som spelade i Brunnby FF vid den tiden fick jag Claes Svensson som tränare. Claes Svensson var en speciell man som inte lämnade någon i sin omgivning oberörd. Han var oftast glad, men ibland blev han sur eller arg och när man… Läs vidare →

Läs vidare …

Jan-Åke Bengtsson kallades alltid ”Jonne”. Han var en vän och blev en storebror. Han betydde så mycket för mig att jag inte förstod det förrän han dött. Vi träffades igen, det gamla Pilegårdsgänget, i samband med ”Jonnes” begravning. Vi pratade i timmar, men vi hann inte prata färdigt. Det går inte att bli klar när man pratar om ”Jonne”. Allt… Läs vidare →

Läs vidare …

Mina ögon sved för att jag var så sur. Hon bara stod där och skrek på mig. Jag red min första ridlektion för Maria Hjelm på Ringsjön, och jag ville verkligen inte rida för henne mer. Men jag fortsatte ändå och lärde mig att hon var som hon var. Maria kunde stå och skrika på mig i en halvtimme i… Läs vidare →

Läs vidare …

På Kyrkskolan i Hässleholm fann jag som 11-åring tryggheten i tillvaron. Tack vare Allan Eriksson, min mellanstadielärare, började en liten grabb att växa och tro på sig själv under det året. Allan såg de starka sidorna hos mig och i hans klassrum fann jag trygghet i tillvaron och kunde kompensera en otrygg barndom. Allan fick mig att förstå hur viktigt… Läs vidare →

Läs vidare …

Min skoltid tillbringade jag i Lund under 1950- och 60- talet. Efter årskurs sex började realskolan och jag mötte där min bildlärare Tore Ekelin som verkligen brann för sitt uppdrag. Han var djupt engagerad och stimulerade vår bildgrupp till överdåd. På kvällstid ställde han upp och undervisade oss i krokiteckning. Våra klasskamrater från dansgruppen ställde upp som modeller i sina… Läs vidare →

Läs vidare …

När jag 1966 började på gymnasiet i Ängelholm, fick min klass en ganska nybakad lärare som klassföreståndare, fil.mag. Lars Gustafson. Han var bara 27 år men han tog oss alla med storm. Vi hade tragglat oss igenom tre eller fyra år på realskolan med lärare med en medelålder över 50 år och undervisningen hade minst av allt varit engagerad eller… Läs vidare →

Läs vidare …

Den 7 november 1994 började jag läsa till undersköterska på Vårdgymnasiet i Ludvika. En helt ny och annorlunda värld öppnades då för mig när det gäller lärande. Metoden på skolan var problembaserat lärande och klassen indelades i tre basgrupper med varsin handledare. Alla tre lärarna var mycket positiva och bra pedagoger, men det var speciellt en av dem som fick… Läs vidare →

Läs vidare …