Min far var en legendarisk idrottsman och idrottsledare i Falun. Han, Alf Yngve, hoppade simhopp på somrarna och backe på vintrarna och han var även en mycket duktig gymnast. Vintern 1954 genomfördes skid-VM i Falun och min far var en av dem som var ansvariga för arrangemanget. Han var en modern far som tog med sig mig och min bror… Läs vidare →

Läs vidare …

Min viktigaste tränare i ungdomen i Eskilstuna var Gunnar Ström. Han hade ett speciellt och återkommande knep för att få ut det bästa av oss åkare. Innan en tävling kunde det hända att vi kom överens med honom om att jag skulle ta det lugnt just den dagen. Så jag började åka lugnt runt banan, men redan efter första varvet… Läs vidare →

Läs vidare …

1971, när jag var 25 år, stod jag i valet och kvalet om jag skulle lägga av med löpning. Jag hade just tagit examen från GIH (Gymnastik- och Idrottshögskolan) och blivit erbjuden en tjänst som gymnastiklärare. Jag höll vid den tiden hyfsad europeisk klass och var ganska nöjd med det. Jag hade inga ambitioner till att bli bäst i världen… Läs vidare →

Läs vidare …

När min morfar Sivert var ung var han en lovande långdistanslöpare som valde att trappa ner när han fick tre döttrar och ett större familjeansvar. Men hans intresse och idrottskunnande levde kvar, så när han fick höra att jag, som liten 7-årig parvel, ville börja med brottning blev han glad. ”Det är bra och allsidig träning”, sa han och såg… Läs vidare →

Läs vidare …

Jag hade just flyttat till Dalarna, närmare bestämt till Backa i Rättvik. Det var runt jul 1972 och jag hade ett ärende till posten. Där stötte jag på Back Ulla Gustafsson. Vi stod i varsin kö och började prata med varandra. Back Ulla var sjukgymnast och arbetade med gruppgymnastik för äldre. Vi hade mötts som hastigast en gång tidigare, på… Läs vidare →

Läs vidare …

Jag var ingen då jag växte upp, jag hade ingen identitet och hade heller inte något vidare stöd av mina föräldrar. Jag växte upp i en förort där förutsättningarna inte var så bra. Vid 14 års ålder sa min lärare Martha Hellstrand till mig: ”Du ska spela basket!” Hon hämtade mig en kväll och åkte med mig till Hammarby Basket.… Läs vidare →

Läs vidare …

Det var den konstigaste och mest oväntade fråga jag fått i hela mitt liv. Men den kanadensiska kvinnan hade ställt frågan på fullaste allvar. Hon undrade hur det kändes att vara en stjärna. Jag? Rebecca? En helt vanlig idrottstjej från Stockholm, som ägnar fritiden åt en av Sveriges minsta idrotter? Ringette, en sport som liknar ishockey, men med klubbor utan… Läs vidare →

Läs vidare …

Jag är en person som är lite rastlös av mig. När jag tränade karate lärde jag mig att för en liten stund koppla bort omvärlden. I början av varje träningspass satt vi alltid och mediterade. Vi blundande och andades lugnt i gruppen. Att sitta ihop och inte säga eller göra någonting kändes tryggt och fritt. Förmågan att fokusera lärde jag… Läs vidare →

Läs vidare …

Redan när jag var sex år och höll på med ”plask och lek” ute i Haninge hade jag utmärkt mig som en talangfull simmare. När jag senare tränade två dagar i veckan brukade jag simma från de andra i gruppen med flera längder. Det hände ofta att jag bad tränaren om att få simma mer, tills de andra hade simmat… Läs vidare →

Läs vidare …

Han talade på ett sätt som inte gick att väja för. Det fanns en kombinerad styrka och innerlighet i hans röst. Han krävde och uppmuntrade på samma gång. ”Du ska inte stå i mål. Då lär du dig aldrig”, sa han. Året var 1956. Det var nyårshelg. Jag var i 11-årsåldern och jag hade ännu inte lärt mig att åka… Läs vidare →

Läs vidare …