En dag i november på att hjälpa min son att flytta mellan två lägenheter i Stockholm. Jag drack läsk ur en medhavd. Rätt som det var blev det fel, flaskan jag trodde var min innehöll ett mycket starkt lutbaserat rengöringsmedel. Jag fick inte i mig så mycket, men det brann till rejält i halsen. Vi ringde genast sjukvårdsupplysningen och fick rådet att dricka mycket mjölk. Om mjölken kom upp igen, vilket den med kraft gjorde, skulle jag omgående uppsöka ett sjukhus.
Väl på Södersjukhuset kunde man snabbt konstatera att jag hade fått allvarliga frätskador. En läkare fanns hela tiden vid min sida, Tulikka Tovatt. Hon kom och tog nya små blodprover och det med en alltmer bekymrad min. Efter en stund meddelades att jag skulle transporteras med ambulans till Huddinge sjukhus, efter ytterligare en stund fick jag veta att jag skulle få med mig narkosläkare och sköterska. Nu började jag inse att det var allvarligt, men allt jag kände var bara en viss matthet. Slutligen meddelades att jag skulle sövas på Södersjukhuset och transporteras i nedsövt skick.
Under hela denna process vakade Tulikka över mig, hennes bekymrade ögonspråk och omvårdnad blev för mig ett mycket starkt möte. I hast blev jag nedsövd och vaknade till min förvåning upp på intensiven på Huddinge sjukhus omgiven av barn och anhöriga ett och ett halvt dygn senare.
Det första jag hade på näthinnan var fortfarande Tulikka med sina bekymrade bruna ögon. Senare fick jag veta att jag varit mycket nära att helt förlora andningen, därav hetsen med nedsövningen. Jag fick också reda på att om jag väntat en halvtimme till med att åka in hade det sannolikt varit helt ’god natt’.
Jag fick stanna för vård i några veckor, full med slangar och släpptes därefter ut men fick äta uteslutande ’slangmat’ genom näsan under en månad. Någon dag efter att jag blivit utskriven for jag till Södersjukhuset med en blomma åt Tulikka. Hennes lugn och omvårdnad hade gjort starkt intryck på mig, samtidigt som en viss ödmjukhet och tacksamhetskänsla över att fortfarande vara i livet för alltid kommer att sitta kvar. Jag repade mig så småningom och återvände till normalt liv utan bestående men. Mötet med Tulikka kommer jag att bära med mig länge.
Olle, 59 år, adm. chef, Värmdö
Lämna en kommentar