Politiken var under min uppväxt vad fotboll och hockey var för mina kusiner. De hade pappor som gick på idrott med dem samt satt med dem i knät och kommenterade matcher. Jag hade ingen pappa, istället hade jag en morfar som gjorde ungefär samma sak som mina kusiners pappor. Men istället för idrottsevenemang så var det SVTs utsändningar av riksdagsdebatterna som stod för ”underhållningen”. Där fick jag innehållet förklarat för mig utifrån Morfars ”Broderskaps-värderingar”; Ingvar Carlsson arbetade för skulle öka jämlikheten och rättvisan i samhället, medan Carl Bildts linje bidrog till ökad orättfärdighet – något vi som kristen familj var ytterst kritiska till. Så man skulle kunna säga att jag fick politiken, om inte med modersmjölken – så i alla fall näst intill, av min morfar Carl-Aron Flodström (Socialdemokraterna och Svenska Missionsförbundet).

Att i början av högstadiet söka mig till SSU föll sig helt naturligt men med tiden blev diskrepansen mellan dem och den verklighet jag såg för stor. SSU-arna uppvisade en total oförmåga att bemöta den våg av militanta nynazister som vällde in i kommunen. Deras brist på aktion fick mig att söka mig långt vänsterut till dem autonoma rörelserna, vilket så småningom innebar en ledande position inom det regionala AFA-nätverket. Efter G-kravallerna 2001 började emellertid ifrågasätta den militanta anarkismen. Organisationen hade förändrats från att vara reaktivt självförsvar till att ägna sig åt proaktivt offensivt våld vilket jag inte kunde ställa mig bakom.

Under ett års tid sökte jag mig sedan runt i olika organisationer på Vänsterkanten för att finna en ny plattform för mitt engagemang – hela vägen från SUF och GU till SKP och RKU. Men så en dag i korridorerna på Borgarskolan i Gävle träffade jag på Björn Öberg. Han var ombudsman för Ung vänster i Gävleborg och hade kommit till skolan för att berätta om förbundets politik. Först var jag skeptisk då jag såg honom som en av alla dessa förborgerligade representanter från etablissemanget. Detta var precis efter att tevejournalisten Jan Josefssons andra del om Göteborgskravallerna sänts. Ett kritiskt reportage om polisens tvivelaktiga agerande. Stämningen var därför uppskruvad på skolan kring just den diskussionen.

Jag minns hur jag reflexmässigt försvarade allt som AFA gjort vid kravallerna, men började efter hand känna hur mina argument var tomma. Jag kände emellertid direkt ett stort förtroende för Björn och med tiden blev vi goda vänner vilket ledde mig in i Ung Vänsters distriktsstyrelse, Gävles Kommunfullmäktige och den lokala partistyrelsen där jag med åren dels kom att lära mig mer om borgarnas lögner och att det var strukturen kapitalismen som var fienden snarare än de arbetarkillar som fallit offer för den och sökt sig till den nationalsocialistiska förklaringsmodellen av samhällets obestånd. Men framförallt om hur man kunde föra en kamp och uppror mot samhällets alla orättvisor och förtryck inom ramen för etablissemanget – en kamp som fortgår än idag!
P-O Flodström (v) Student, Församlingsledarakademin – Örebro Missionsskola Ledamot, Kyrkomötet – Vänstern i Svenska Kyrkan

po_flodstrom1

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *