NÄR MIN SON Andreas, som är synskadad, började på mellanstadiet fick han en elevassistent vid namn Anna Kristensson. Jag märkte snabbt att Anna och Andreas kom överens till 100 procent. Anna hade en lysande fingertoppskänsla. Det var som om hon hade inbyggda sensorer och ögon i nacken, för hon noterade allt som hände och kunde se alla problem som en synskadad stöter på i skolarbetet.

Föga anade vi det då, men hennes förmåga kombinerat med omständigheterna skulle föra oss ut på en resa som varken hon eller jag hade kunnat ana. När Andreas började på högstadiet fortsatte han att ha Anna som personlig assistent. Andreas gick delvis i ”vanlig” klass och det fungerade bra. Speciellt gillade han naturvetenskapliga ämnen där han hade höga betyg. Men när han gick i nionde klass blev jag uppringd en kväll av Anna.

”Vi har ett jätteproblem”, sa hon och förklarade att Andreas inte klarade av att hänga med på kemilektionerna.

Hon berättade att Andreas hade hamnat i en svår situation eftersom han inte såg vad läraren skrev på tavlan, samtidigt som de muntliga förklaringarna var alldeles för abstrakta. Att försöka förstå hur partiklar samspelar med varandra utan att riktigt se eller ens ha någonting att känna på gjorde det stört omöjligt för Andreas.

Anna sa att vi måste lösa problemet. Hon hade redan sett till så att skolan hade kontaktat specialpedagogiska institutet i Stockholm. Tanken med det var att hitta någonting som motsvarade kemins molekylmodell, så att Andreas skulle kunna känna med händerna hur atomer, elektroner och protoner hängde ihop. Men till vår stora förvåning existerade det inga sådana modeller.

Anna hade en lysande fingertoppskänsla. Det var som om hon hade inbyggda sensorer och ögon i nacken, för hon noterade allt som hände och kunde se alla problem som en synskadad stöter på i skolarbetet.

Anna ringde mig en kväll och gav mig det nedslående beskedet. Det var förstås trist att höra, men Anna var offensiv.

”Vi måste lösa det här nu”, sa hon.

Sen satt vi där, i varsin stad, hon i Linköping och jag i Norrköping, och drack kaffe och pratade hela natten om hur vi skulle lösa det här jätteproblemet. På morgonen kom vi på hur vi skulle göra. Vi skulle såklart bygga en egen modell.

När vi träffades fick vi hjälp av vår spontana uppfinningsrikedom och använde oss av en gammal tupperwareburk och vaxsnören i olika färger. Vi byggde upp atomens struktur på ett lock, så att Andreas skulle kunna känna med sina fingrar det som skrevs upp på tavlan under lektionerna i skolan. Vi gjorde minustecken till elektroner och plustecken till protoner och la sammanlagt ett 90-tal partiklar i burken.

”Det här är helt vansinnigt. Ni har kommit på lösningen på det som kemiläraren ständigt brottas med.”

När Andreas tog med sig vår uppfinning till skolan gjorde inte bara läraren utan också de andra eleverna i klassen i skolan stora ögon.

”Det där var det bästa jag sett. Det behöver jag en klassuppsättning av”, sa läraren.

Klasskamraterna ville hela tiden låna Andreas burk för att själva bättre förstå det som skrevs på tavlan. När Andreas kom hem den dagen lyste det om honom av glädje.

”Mamma, det här är första gången jag har någonting som kan hjälpa andra.”

Den kvällen blev jag och Anna sittande i telefon igen. Vi insåg att vi kanske hade kommit på någonting som ingen annan hade tänkt på ännu. Vi reflekterade över att atomens struktur studeras likadant över hela världen och att det därmed kunde finnas ett behov för det vi skapat, att det fanns en möjlig marknad för vår produkt.

Kunde det verkligen vara möjligt, undrade vi, att ingen annan har tänkt på det här tidigare? Vi bestämde oss för att kolla upp det och började köra hemliga nyhetsgranskningar och det visade sig att vi hade rätt. Det fanns inget liknande. Då tog vi det ett steg till och åkte upp till kemilärarnas resurscentrum vid Stockholms universitet. Där fick vi den förlösande kommentaren: ”Det här är helt vansinnigt. Ni har kommit på lösningen på det som kemiläraren ständigt brottas med.”

Efter det mötet bestämde jag och Anna att vi skulle satsa på det här. Vi tog reda på allt som hade med företagande, marknadsföring, försäljning och export att göra och lät oss inte för en sekund hindras av att vi ”bara” var en elevassistent och en kvinna som arbetade i vården. Vi fixade det tillsammans och idag säljer vi vår atommodell och även andra pedagogiska läromedel över hela världen.

Att vi lyckades tror jag beror mycket på att det vi gör ligger oss så nära om hjärtat. Jag minns att jag blev väldigt berörd av det Andreas sa när han kom hem den där gången efter skolan. Sen tänker jag på hur jag och Anna har skrattat, gråtit och slitit. Vi har jobbat så tight och det är vår styrka att vi har varandra, att vi är ärliga, att vi litar på varandra och har blivit varandras bästa vänner. Vi känner båda att vårt företag har en väldigt speciell historia och att det är det bästa vi någonsin har gjort.

Och Andreas? Jo, han är 20 år idag och läser Ljud/Media på gymnasiet. Dessutom hjälper han oss på företaget med lagerarbete och IT-support. Vi gav honom företagets första aktie och han är mycket stolt över det vi gör.

Pernilla Molander, VD Bright of Sweden, Norrköping

Läs mer om företaget här www.brightsite.se

Den här berättelsen är publicerad i boken Betydelsefulla möten – Entreprenörer berättar där en rad entreprenörer medverkar med inspirerande berättelser. Beställ ditt ex. av boken här: www.betydelsefulla.se/butik