NÄR MINA BARN var små satt de ofta och ritade teckningar som föreställde glada gubbar och solar. I mina ögon föreföll de vara glada och nöjda barn. Jag och hade ordnat det så att de inte gick mer än tre dagar i veckan på dagis. Vi hade hjälp av en 70-år gammal dam som hämtade dem tidigare, på torsdagarna jobbade jag hemifrån och på fredagarna var jag ledig. På ytan såg det ut som om vårt familjeliv fungerade bra.

Men skenet från de tecknade solarna bedrog. Även om jag inte märkte det direkt så var allting långt ifrån frid och fröjd. Jag arbetade som anställd med medierådgivning i Stockholm. Arbetsdagarna var intensiva och ofta långa. Det hände att jag jobbade till klockan ett på natten. Inte blev det bättre av att min mans arbete krävde att han ständigt var på resande fot, eller det faktum att vi bodde åtta mil utanför stan. Vi levde i en stressig tillvaro och med ett livspussel som egentligen var omöjligt att få ihop på ett riktigt bra sätt.

Det hade kunnat fortsätta så om det inte hade varit för den där teckningen som min dotter hade ritat när jag kom hem sent en kväll. Som vanligt fanns en sol och ett antal gubbar på bilden. Men den här gången gjorde alla gubbar sura miner. Inte en enda var glad. Åsynen av teckningen fick mig att vakna till.

”Så här vill jag inte fortsätta”, var min första tanke.

Teckningen talade till mig och gick rakt in i hjärtat. Jag började inse att om jag inte ändrade på mitt liv skulle jag missa mina barns uppväxt. Jag minns flera saker som jag redan hade missat. Till exempel som när jag i efterhand fick veta att ett av barnen hade lärt sig åka skridskor på dagis och jag kommer ihåg hur gärna jag önskat att jag varit med när det hände.

På så sätt hade jag en fot kvar i mitt gamla liv. Det var tryggt, men begränsande.

Att jag efter händelsen med teckningen lyckades förändra mitt liv kan jag tacka min svärmor för. Initiativet skedde i tre steg och vid två tillfällen spelade hon en avgörande roll. När jag berättade för henne om min vånda sa hon att hon sett en annons i tidningen där det stod att Länsstyrelsen sökte och finansierade entreprenörer med nya idéer. Jag tog tacksamt emot tipset och skickade in en ansökan. Jag hade inga stora förväntningar. Det var 100 sökande och bara en handfull som skulle antas. Jag trodde inte att det skulle gå, men jag måste ju ändå försöka. Drömmen om att bli egen företagare hade funnits där tidigare. Inte minst drömmen om att själv kunna bestämma över min arbetstid.

Till min förvåning blev jag en av de sex antagna! Jag fick en entreprenörscheck  öronmärkt för min idé. En idé som var enkel. Jag skulle göra ungefär samma typ av jobb som jag redan gjorde som anställd. Till en början valde jag att ”fega”. Jag sa inte upp mig från mitt jobb, utan började med mitt företagande vid sidan om. På så sätt hade jag en fot kvar i mitt gamla liv. Det var tryggt, men begränsande. Det som fick mig att sluta fega var att min svärmor plötsligt gick bort. Det kändes och under sorgearbetet bestämde jag mig. Jag konstaterade att livet är kort och att det måste tas tillvara ordentligt. Jag började med att ta tjänstledigt för att satsa mer på mitt företag. Passande nog blev företaget jag var anställd på en av mina första kunder. Till sist ställde de, genom att erbjuda mig en VD-tjänst, ett ultimatum. Jag valde min familj och mig själv. Jag sa upp mig.

Jag är otroligt glad att jag gjorde det här. Så glad att det inte går att beskriva. Nu är jag är min egen och kan göra saker och ting på mitt sätt. Idag är mina barn 18 respektive 16 år. När jag tänker på det så har jag aldrig berättat för dem om teckningen på de sura gubbarna. Jag tror jag ska leta fram den och rama in den. Som en påminnelse.

Pia Boson, Marknadskommunikatör, Sörmland

www.bosonsbyra.com

Läs mer om företaget här

Den här berättelsen är publicerad i boken Betydelsefulla möten – Entreprenörer berättar där en rad politiker medverkar med inspirerande berättelser. Beställ ditt ex. av boken här: www.betydelsefulla.se/butik

bild: friköpt för användning ok enligt PB