När jag var runt 14 år började jag träna simning. Jag var en av de sämsta i min skolklass på att simma och det var väl egentligen därför jag började. Men att jag sedan fortsatte träna, det berodde mest på Sophia Lindstrand. Hon blev min tränare när jag flyttades upp till b-laget i Trollhättans Simsällskap.

När jag tänker på Sophia minns jag hennes stora lockiga hår och hennes stora leende. Hon var alltid glad och positiv och peppade oss i gänget att hela tiden bli bättre. Och som tonårstjej i en tid då det händer mycket med kroppen, livet och kärleken, fungerade hon också lite som en personlig rådgivare. Visst kunde hon driva oss hårt, men hon fick oss ändå att tycka att det var roligt att gå till träningen.

När Sophia slutade som min tränare ersattes hon av den mer hårdföra typen. En man som gillade att springa och gapa vid kanten och dissa oss. Då var det inte roligt längre och jag utvecklades inte. Jag klev upp ur bassängen och lämnade simningen för gott.

Men jag tog med mig minnet av Sophia. Och det hon förmedlade till mig genom sitt sätt att vara har kommit till användning. Dels när jag själv har varit tränare och dels när jag har jobbat med unga i skolan.
ROSSANA DINAMARCA 37 ÅR, RIKSDAGSLEDAMOT, TROLLHÄTTAN