Min lärare i svenska för invandrare, Elisabeth Mörnerud, på Västerplansskolan i Örebro bjöd en kväll hem mig på en fest hos sin familj. Plötsligt kände jag det som om jag fått en ny familj. Jag som bara några månader tidigare kommit till Sverige talade inte så bra svenska, men nog för att ändå kunna prata lite med de andra gästerna. Jag kände mig delaktig och välkommen.

Elisabeth hade bott i Tunisien flera år tidigare och kunde arabiska så vi sjöng en arabisk sång tillsammans. Den kvällen blev ett minne för livet för mig.

Under den här perioden väntade jag ivrigt på att min fru och mitt barn skulle få komma till Sverige och jag kände mig ofta ensam. Men hos Elisabeths familj fick jag den värme och gemenskap som jag så väl behövde. Elisabeth tröstade mig när jag längtade efter min fru och mitt barn och var ledsen. Hon gav mig rådet att skriva dikter på svenska.
Sadek Al Rikaby 26 år, student, Örebro

Mina brev reser till dig, men jag kan det inte De kan känna dina händer, men jag kan det inte

De kan kyssa dina tårar, men jag… inte… Alla nätter utan dig, saknar månen Alla poeter utan dig saknar orden Men jag saknar dig som året saknar våren

Lyssna till Jag fann värme och gemenskap

Den här berättelsen tog vi emot i samband med vår riksomfattande efterlysning av Betydelsefulla lärare. Kampanjen genomfördes tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting.

Sadek

Du kanske också gillar:

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *