En dag ringde personalen från ett demensboende, de var uppgivna och visste inte vad de skulle ta sig till. Sedan en tid hade de en äldre dement kvinna boende hos sig och kvinnan hade blivit allt svårare och svårare att göra till lags. Trots att personalen ivrigt försökte att komma underfund med vad som var fel var hon ständigt orolig och läget förvärrades för varje dag. Vad kunde de göra för att kvinnan skulle bli lugnare?

Något som alla hade lagt märke till var att kvinnan allt oftare talade på sitt modersmål och om någon ur personalen kunde säga några ord på tyska blev kvinnan lugnare. Kunde det vara möjligt att språket inverkade så starkt, att det i sig kunde verka lugnande?

I vår skara av frivilliga hade vi en tyskfödd, underbar kvinna, Vera, som vid den här tidpunkten var 75 år. När vi berättade för Vera om den oroliga kvinnan ville hon genast försöka göra något för henne.

Sagt och gjort. Några dagar senare besökte Vera och jag demens boendet. När vi kom dit satt den gamla kvinnan med nedböjt huvud och sov i en fåtölj. Vera gick fram och satte sig nära, hon strök varsamt kvinnans hand och började stilla tala deras gemensamma språk.

Ingenting hände. Ingenting. Vera fortsatte att tala, lugnt och klart. Efter en lång stund vände den dementa kvinnan sitt ansikte mot oss och det var då jag hade förmånen att se slocknande ögon tändas. Jag kan lova att det blev ett betydelsefullt möte för oss alla.
Salme, 65 år, samordnare för frivilligverksamheten, Kalmar
Lyssna till Språket som bro

Den här berättelsen tog vi emot i samband med vår riksomfattande efterlysning av Betydelsefulla lärare. Kampanjen genomfördes tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting, Vårdförbundet och Kommunal. Beställ ditt ex. av boken Betydelsefulla möten – Människor som recept här: http://butik.2act.se