Axel var en pensionerad sjöofficer. Full av stolthet och värdighet, men svårt belastad av sin demenssjukdom bodde han på min avdelning. En dag fann jag honom gråtande och skakande av snyftningar. Han upprepade: ”Alla klappar mig på axeln, alla klappar mig på axeln.”

Så småningom förstod jag att han befarade att en av hans båtar hade sjunkit. Han var på väg att organisera sökandet, men alla bara klappade honom på axeln. Han grät för sin förlorade värdighet.

Jag kände sorg, å hans vägnar, å sjukdomens vägnar, för maktlösheten.

Vi inom vården styrs av en massa professionellt tänkande. De goda föresatserna från personalen var att alltid trösta, men det stjälpte istället amiralen. Mötet med Axel gav mig styrkan att lyssna, att förlita mig på min intuition och att det rätta professionella valet finns inom patienten. Kan jag hitta svaret i vårt möte, så har jag också hjälpt patienten. Jag lärde mig att tröstande förhållningssätt krävs ibland, klartext en annan gång. Axel behövde ledas ur sitt ansvar att finna den försvunna flottan. Jag tog över jobbet som amiral.

Om någon av mina chefer hade haft kunskap om mitt agerande skulle jag säkert ha blivit tillsagd att min skyldighet är att verklighetsorientera den förvirrade. Men vem äger verkligheten? Vems verklighet ska man orientera? Jag fann svaret – det är alltid patientens.
Sinikka, 55 år, läkare, Gamleby
Lyssna till Vem äger verkligheten?

Den här berättelsen tog vi emot i samband med vår riksomfattande efterlysning av Betydelsefulla lärare. Kampanjen genomfördes tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting, Vårdförbundet och Kommunal. Beställ ditt ex. av boken Betydelsefulla möten – Människor som recept här: http://butik.2act.se

Du kanske också gillar:

1 kommentar

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *