Det var vid VM i kanotslalom i Prag 2006 som han sa de där oförglömliga orden.

Britten Campbell Walsh hade gjort det klart bästa andraåket i tävlingen. Ett bejublat åk som uppenbart skulle föra honom högst upp på prispallen.

Men då kom chocken. Campbell blev dömd som 3:a. Hur kunde det hända? Hur kunde domarna missa det som varenda tevetittare hade sett? Ja, det visade sig att domarna hade haft sämre överblick över banan än tevetittarna. Tevekamerorna hade skymt sikten!

Jag gick fram till Campbell och sa att det här var stor synd och att hela världen visste att resultatet var fel. Men Campbell själv såg det på ett helt annat sätt.

”Det var mitt eget fel, sa han. Hade jag kört bättre i första åket hade jag vunnit i alla fall.”

Hans ord gjorde oerhört intryck på mig, och har i efterhand påverkat mitt sätt att hantera vardagslivet. Varje gång jag numera känner för att skylla ifrån mig, så tänker jag på Campbells ord och skärper mig. Jag betraktar förargliga händelser som de är och konstaterar att jag själv är delaktig i förloppet.

Det här sättet att tänka försöker jag även lära ut som tränare. Sportslig ödmjukhet är en stor konst, som så många som möjligt bör lära sig.
KERSTIN ÖBERG, SIGTUNA