Min far var en legendarisk idrottsman och idrottsledare i Falun. Han, Alf Yngve, hoppade simhopp på somrarna och backe på vintrarna och han var även en mycket duktig gymnast. Vintern 1954 genomfördes skid-VM i Falun och min far var en av dem som var ansvariga för arrangemanget. Han var en modern far som tog med sig mig och min bror till skidbacken. Min pappa ville att vi skulle få chansen att uppleva en så stor händelse på nära håll. Men att det skulle bli han själv som stod för den största händelsen. Ja, det hade han kanske inte riktigt tänkt sig.

Ett av de stora publiknumren var backhoppningen, som var min fars huvudansvar. Det var svinkallt på morgonen när backen skulle prepareras. Avsikten var att en backhoppare som hamnat strax utanför det svenska VM-laget skulle vara ”Vorläufer” och hoppa in backen i god tid på morgonen. Men alla tilltänkta kandidater vägrade med hänvisning till den stränga kylan. Nu var goda råd dyra. Det gällde ju också att kamouflera myteriet för de anlända ledarna från andra länder. Min far ilsknade till och beordrade fram ett par backhopparskidor, tog sig upp i överbacken och gjorde ett hopp själv. Han flög sjuttio meter eller så innan han landade. Det var hans första hopp på tio år.

Nedanför backen stod jag, min bror och de tänkta förhopparna snopna och fulla av beundran. Han var sådan min far, att ingenting skulle vara omöjligt. Ställdes han inför ett till synes oöverstigligt problem hittade han alltid en lösning.

Naturligtvis är jag fortfarande stolt över honom. Men inte bara för hans bravader, utan också för att han, trots sin ryktbarhet, alltid betonade alla människors lika värde.
STAFFAN YNGVE 63 ÅR, DOCENT, UPPSALA