Google Translate
Skriv ut

Värt varenda sekund

Postat den 14 februari, 2011 Idrott Inga kommentarer

Jahaja, vad tyst och tomt det blev. Vilket vakuum. Är det slut nu? Så kändes det när killarna försvann. De som jag hade tränat och fostrat. Killarna som jag hade delat glädje och lidit med. Plötsligt har de gått ut gymnasiet, börjat jobba, studera, och resa ut i världen. Och jag stod där utan ett lag. Var det verkligen värt allt slit och uppoffrande?

Det började 1994 när killarna gick i lågstadiet. Vi tränade i Brageskolans lilla hall. Sektionen var väldigt ny. Ingen vuxen vid den tiden kunde innebandy, så vi satsade på mer erfarna, äldre, ungdomar som tränare. Det var en bra idé och den håller än idag. Vi har unga tränare som kan sporten och föräldrar som tar på sig lagledaransvar och administration.

Mitt lag – P86 innebandy – bestod av 15 killar. Två år efter starten klev vi in i S:t Erikscupen och fick spela riktiga matcher, 2 x 15 minuter. Matcherna var underhållande. Högt tempo och otroliga bollprestationer blandades med fullständigt urusla inslag. Det var glädje och smärta om vartannat. En viktig iakttagelse som jag gjorde var att den mest strulige spelaren två år senare kunde var den stora stjärnan. Det var svårt att förstå för den bollbegåvade knatten som sedan blev förbiväxt och omsprungen. Åtminstone innan han insåg att också han måste ligga i för att utvecklas.

Någonstans i högstadiet blev det mer allvar. Matcherna blev längre och domarna var utbildade. Motståndarlagen kom i proffsiga träningsoveraller, svor och snusade. Nu gällde det för lagledarna att ingjuta styrka och trygghet. På träningen hade vi nästan alltid roligt. Hormonattackerna ställde till det ibland. Då var det skönt att det fanns lojala föräldrar på plats.

Tiden gick. Sista säsongen i juniorserien var svårast. Vi spelade 3 x 20 minuter och vissa motståndare var otroligt vassa. Vet du hur det känns att sitta på bänken i 60 matchminuter och försöka coacha ett lag? Det är påfrestande. Du gläds och lider om vartannat och tiden känns oändligt lång. Om en match startar sent på söndagen börjar den mentalt i kroppen redan när man vaknar på morgonen. Man vill ju så gärna att det ska gå bra. Men nu är det slut. Var det verkligen värt det? Många timmar har gått åt under dessa år. Många dagar har jag inte kunnat fixa trädgården, åka till IKEA eller gå på bio. Våren 2006 avslutades laget. 15 stycken 19-åriga killar och jag, en 52-åring, drog in till stan och hade först en rejäl gokart-kubbning. Därefter åt vi en riktig grabbmiddag på O`Learys. Kött, pommes frites och god öl.

Killarna höll tal för mig och jag till dem. De här åren vi hade tillsammans försvinner inte. Det finns en förståelse och ett slags ”godkännande” mellan mig och dem. Jag har under åren fått besvara många udda frågor som killarna inte ställde till sina föräldrar. Å, ja det var värt varenda sekund.

STEFAN HAMBERG 57 ÅR, VD, ENEBYBERG


Inga kommentarer än

Bli först med att lämna en kommentar!


Lämna en kommentar

Skriv in ditt namn, e-post och hemsida nedan eller logga in via Facebook.




Prenumerera på vårt nyhetsbrev



Ny vårdbok! Du kan göra skillnad

Ny vårdbok! Lärorikt om bemötande i vården. Boken "Du kan göra skillnad" har sin grund i forskningsprojektet Betydelsefulla möten i vården. Tre forskare har i sin forskning valt att fokusera på det positiva perspektivet av bemötande i vården.

Vad är det som gör skillnad? Läs och lär →



Betydelsefulla möten – våra älskade djur!

Har du ett eller flera betydelsefulla möten med djur som du vill berätta om? Just nu samlar vi på berättelser till vår nästa bok. Vill du vara med? Berätta här!

Betydelsefulla Möten Magasin →


Berätta själv!

Har du varit med om ett betydelsefullt möte som du vill berätta om? Berätta här!

Gör det här →