Jan-Åke Bengtsson kallades alltid ”Jonne”. Han var en vän och blev en storebror. Han betydde så mycket för mig att jag inte förstod det förrän han dött. Vi träffades igen, det gamla Pilegårdsgänget, i samband med ”Jonnes” begravning. Vi pratade i timmar, men vi hann inte prata färdigt. Det går inte att bli klar när man pratar om ”Jonne”.

Allt började på fritidsgården Pilegården 1972. ”Jonne” var fritidsledare och vi var ett gäng tjejer som ville spela fotboll. Han samlade ihop oss på en grusplan vid sidan om fritidsgården och bildade ett lag. Sen såg han själv till att trycka upp matchtröjor åt oss och satte oss i träning. ”Jonne” förblev vår tränare och ledare i 25 år.

När vi skulle på match åkte han runt och hämtade in hela laget, 13 tjejer, i sin bil. Ingen fick bli lämnad kvar. Efter matchen såg han också alltid till att alla blev hemskjutsade. Han tog hand om matchtröjorna vilket inte var så lyckat i början. En gång rengjorde han dem i badkaret med äppelschampo, men glömde skölja ur ordentligt. Nästa match regnade det och våra tröjor började löddra när vi sprang omkring på planen. Den gången var det väl inte riktigt meningen, men annars hittade han ändå på många practical jokes, som fick oss att skratta hejdlöst.

Nej, man blir inte klar när man berättar om ”Jonne”. Hans hjärta var stort och hans engagemang sträckte sig långt utanför fotbollen. Vi var ju ett gäng tjejer med olika sociala bakgrunder och levnadsförhållanden, men tack vare honom utvecklade vi en oskattbar samhörighet. Hans hem stod alltid öppet för oss och fungerade stundtals som en extra fritidsgård. Tack vare honom lärde vi oss att ta ansvar för varandra, och förstå poängen med att få känna trygghet. Hade någon av oss problem vid sidan av fotbollen tog han sig tid att tala enskilt med den personen. Han lyssnade alltid på oss och ville aldrig ställa sig själv i centrum.

Det är en gåva att ha fått känna ”Jonne”. Som vuxna har flera av oss själva arbetat som idrottsledare. Det han har lärt oss om medmänsklighet och respekt för vi vidare till nästa generation. För de unga ska också få lära sig det som ”Jonne” lärde oss. Att de betyder någonting.
SUSANNE ERICSSON 46 ÅR, MENTALSKÖTARE, LUND