Jag har alltid varit en riktig tävlingsmänniska och ända sedan jag började med cykling har min dröm varit att bli bäst i världen. Därför gick jag ofta omkring med tankar i huvudet som att ”jag ska bli världsmästare” och ”tänk att få titulera sig världsmästare”

Orden var förstås lätta att uttala, men drömmen var ack så svår att göra verklighet av. 1995 mötte jag Klas Johansson. Vi blev förälskade och flyttade ihop året efter. Klas var också tävlingscyklist och fortsatte vara det till 2000, men redan 1997 blev han också min tränare. Och eftersom han redan då visste att jag ville bli världsmästare behövde han inte fråga mig om min målsättning.

Istället ställde han den enkla men ändå så geniala frågan ”hur”. ”Hur ska du bli bäst i världen?” frågade han mig. Jag blev paff. Hur gör man egentligen för att bli bäst i världen?

Den frågan hade jag aldrig riktigt ställt mig själv tidigare. Jag hade bara vetat att jag ville bli bäst och tyckt att den attityden borde räcka. Klas enkla frågeställning blev en väckarklocka för mig. Jag sporrades till att tänka i nya banor och började med större iver snappa upp nya nyttiga lärdomar. Det resulterade i att jag utvecklades och till slut lyckades förverkliga min dröm om världsmästartiteln. Två gånger om till och med.

Klas har hjälpt mig med allt vad det innebär att nå toppen, jag kan utan att blinka säga att utan hans råd, kunskap och engagemang skulle jag aldrig nått dit jag ville. Nog för att jag har vinnarskalle från grunden, vilket är en förutsättning för att bli bäst. Men man behöver också rätt människa vid sin sida, som finns där och alltid stöttar i både med- och motgång.
SUSANNE LJUNGSKOG 33 ÅR, CYKLIST, SURTE