Hela graviditeten hade gått utan komplikationer. Vi hade köpt allt och lite till. Vår familj och våra vänner pratade om henne och väntade på henne, liksom vi. Eftersom vi gjort en tillväxtkontroll i vecka 28 visste vi att det var en liten tjej. Så äntligen, lördagen den 5 maj 2001 satte värkarna igång.
Under värkarbetet meddelade läkaren mig att Felicia inte skulle orka en vanlig förlossning och att ett snitt därför var bäst. Jag bad narkosläkaren söva mig fort så att jag vaknade fort. Han skrattade, hela situationen kändes under kontroll. När jag vaknade stod samma läkare böjd över mig och sa något om att barnet inte överlevt. Det kändes som om någon slagit mig i huvudet och jag befann mig som i en glaskupa. Jag var helt övertygad om att jag skulle få en psykos. Det här var mitt barn. Jag höll henne och såg på henne och ville aldrig släppa henne.
Mitt i allt kaos fanns en person vid vår sida, som höll oss i handen, som var orädd för vår sorg och vågade stötta oss till 100 procent. Två dagar efter vår dotters död fick vi kontakt med kvinnoklinikens kurator. Marita Erixon guidade oss genom den akuta sorgen, smärtan och rotlösheten. Hon hjälpte oss praktiskt med begravning, i kontakten med vänner, arbetskamrater, försäkringskassan och begravningsbyrån.
Marita fanns tillgänglig för oss 24 timmar om dygnet, vi fick till och med hennes hemtelefonnummer. Vi låg kvar på sjukhuset i nästan en vecka. Dagarna där flöt ihop och känslor av chock, rädsla, bitterhet, skräck, sorg, lycka, glädje, hopp, framtidstro och gemenskap blandades. Personalen med Marita i spetsen hjälpte oss att fungera. Vi glömde bort att äta och när någon frågade oss på kvällen vad vi ätit till lunch mindes vi inte det. Trots sömnmedel sov jag bara någon timme per natt. Vi gick utomhus och frös i den varma vårsolen och vi pratade mycket.
Under de här dagarna fick vi hålla Felicia, krama henne och ha henne hos oss så mycket vi ville. Vi fotograferade och pratade med henne, klippte en lock, killade henne under fötterna och pussade henne på magen, vi samlade minnen.
Att komma hem till ett hus inrett för en barnfamilj trodde jag skulle ta knäcken på mig. Men jag överlevde och det var ganska skönt att få gå där och småplocka bland barnsakerna och sakta, sakta lägga undan sak för sak. Att få lyssna på musik jag lyssnat till under graviditeten och gråta, skratta, minnas och sakna Felicia. Mitt i vår sorg skulle det ordnas med begravning och andra praktiska ting. Vi valde en minnesstund med släkt och närmaste vänner. Ingen kristen begravning, men däremot en präst som läste några rader.
Det som jag framför allt minns med Marita är hennes oräddhet, att hon vågade finns kvar när så många andra backade. Att hon vågade ställa krav på oss i sorgen, hjälpte oss att våga ta till oss vårt barn och även att ta steget att säga adjö – det svåraste jag någonsin gjort. Hon hjälpte oss att våga starta vår relation igen, tog oss genom konflikter och kriser och hjälpte oss upp på fötter igen. Hon följde oss under nästan ett och ett halvt år och hjälpte mig att ta ett av de svåraste beslut jag någonsin tagit.
Ett år och en vecka efter att Felicia dog föddes hennes lillebror Jack. En gåva, en lycka och ett underverk större än ord någonsin kan beskriva. Under det året mellan våra barn rasade vårt liv ekonomiskt på grund av begravningskostnader, alla mentala slitningar, sjukskrivningar och alla spänningar under min andra graviditet, som var betydligt mycket mer påfrestande än den första, både psykiskt och fysiskt. Idag lever vi ett helt annat liv än det vi trodde att vi skulle leva. Vi bär för alltid på minnet av vår lilla flicka som dog, och kurator Marita Erixon som vågade vara nära oss i allt.
Susanne, 28 år, journalist, Västerås
Lämna en kommentar