Nyklippt gräsplan. Kvällssol. Bollen kastades för fyrtioåttonde gången i en lätt båge mot min panna, varje träff var en njutning. Jag kunde hålla på hur länge som helst, jag kände mig duktig på detta och Allan sa ju att jag var ”fenomenaler”. För en liten kille eller tjej som just påbörjat sitt idrottande är detta många gånger avgörande, att få bekräftelse. Det var mitten på 70-talet, jag var i tioårsåldern. Allan var väl omkring sextio, hans egna barn var vuxna, men han hade tagit sig an oss, sex, sju killar, och tränade fotboll med oss under en sommar. Vi var inte tillräckligt många för att ha ett eget lag. Några av oss spelade knattefotboll i grannklubben, men vi fick genom detta arrangemang också möjlighet att träna lite fotboll på hemmaplan.

Jag har egentligen inga direkta minnen av detta mer än orden ovan. Orden har etsat sig fast och de tjänar som ett bra exempel på vilken betydelse en idrottsledares ord och handlande ofta har. Allan var en vänlig, lågmäld och anspråkslös person. Han tränade oss, inte med tanke på att uppnå något resultat eller status, utan antagligen för att han tyckte det var roligt och viktigt för oss att få en möjlighet att idrotta.

Det har gått många år gått sedan händelsen ovan. Under samtliga år har jag varit aktiv inom idrotten, som spelare i lägre divisioner och senare som ledare och utbildare. Under alla dessa år har jag stött på en mängd ledare och de allra flesta har gett mig något positivt.

Att jag, i så pass stor utsträckning, kommit att ägna mig åt idrott har förstås att göra med just de positiva upplevelser jag fått, både genom Allan, men också senare med en mängd andra ledare. Inte främst i form av resultatmässiga framgångar, utan genom sociala kontakter, kamratskap, upplevelser, bekräftelse, känslan av att träna och utvecklas.

Just detta, att som Allan ge bekräftelse, att ge någon känsla av att duga och vara uppskattad, om inte alltid sportsligt så på andra sätt, tror jag är ett av de utmärkande dragen hos de idrottsledare som blir betydelsefulla för oss, inte minst inom barn- och ungdomsidrotten.

Allans motsats, tränare som genom okunnighet eller missriktade ambitioner kränker och hämmar människor kan dessvärre få lika stor betydelse för dem som drabbas av detta. Lyckligtvis är nog dessa dock i minoritet i Idrotts-Sverige. Om Allan kan också sägas att idrottsintresset är genuint. Han har vid det här laget avverkat ett femtiotal Vasalopp och har såväl barn som barnbarn som har nått fotbollseliten, ett av barnbarnen så långt som till Premier League.
ULF JÄRPHAG 43 ÅR, LÄRARE, ÖVERLIDA