Google Translate
Skriv ut

Hennes skarpa ögon

Postat den 11 februari, 2011 Idrott Inga kommentarer

Nuförtiden när jag har ont och grinar illa, när träningen känns jobbig och svår och jag tycker att jag inte har kommit någonstans, då brukar jag se en liten tjej i ögonvrån. Hon tittar på mig med stora beundrande ögon och ser lite frågande ut. För inte så många år sedan var den tjejen jag.

Jag minns att jag var en liten, liten flicka som tränade frivolt med satsbräda på den blå voltlängan, längst in i Åkeshovshallen. Vi sprang runt, runt och jag kunde inte stå stilla ens i ledet. Jag hoppade och studsade hela tiden. Helt plötsligt hörde jag någon ropa åt mitt håll. Jag var i min egna lilla värld och tittade upp och såg förmodligen ut som ett levande frågetecken. En bit bort satt en främmande kvinna som visade att hon ville att jag skulle komma över till henne.

”Jag?” frågade jag, fullständigt överrumplad.
”Ja, du! Kom hit!”

Jag blev helt stel och tänkte direkt att jag säkert hade stört mycket för att jag inte stod stilla i ledet. Åkeshovshallen i Bromma var ju inte en vanlig gymnastikhall. Det var en riktig gymnastikanläggning, där riktiga gymnaster tränade och blev instruerade av riktiga tränare. Själv tränade jag med SOL-flickorna, i en slags elitförberedande grupp.

Vi fick bara träna i Åkeshovshallen på söndagar. Ibland bara varannan söndag. Och inte ens de söndagarna fick vi särskilt mycket utrymme, eftersom de duktigare tjejerna skulle träna samtidigt. När vi värmde upp fick vi springa i ett motionsspår i skogen utanför.

Kvinnan som ropade på mig tränade de duktigare tjejerna. Elitjejerna som jag brukade titta på och beundra och samtidigt tänka att: ”Åhhh… om jag ändå fick träna med dem! Om jag ändå vore lika duktig…”

Jag gick försiktigt fram till kvinnan. Jag hade en lila dräkt och ett par lila cykelbyxor på mig. Jag kände mig både nervös och urfånig.

”Vad heter du?” frågade hon.
”Veronica”.
”Hur gammal är du?”
”Nio”.
”Är du 88:a?”
”Nej, 87:a”.
”Jaha okej”.

Sen nickade hon bara, och jag fick gå tillbaka till mitt led. Alla mina träningskompisar var hysteriskt nyfikna och frågade i munnen på varandra vad kvinnan ville. Men jag kunde inte ge dem något svar för jag visste inte.

”Kvinnan” som heter Rosie Leiner hade tydligen sett något särskilt i mitt hoppande och studsande. Hon såg till att jag kallades till en uttagning veckan därpå. Sen fick jag vara med på tre provträningar tillsammans med de duktiga elittjejerna. Jag var sprickfärdig av stolthet och lycka. Deras tränare hade upptäckt mig. Rosie blev min tränare under de följande fyra åren.

Hon blev min andra mamma och kompis under ett par tusen träningar. När jag tänker på henne vill jag tacka henne av hela mitt hjärta. Utan hennes skarpa ögon, som upptäckte den lilla studsande tjejen i lila dräkt och cykelbyxor, så hade jag nog aldrig blivit uttagen till elitgruppen och lyckats så bra som jag har gjort idag.
VERONICA WAGNER 24 ÅR, ELITGYMNAST/STUDENT, HÄGERSTEN


Inga kommentarer än

Bli först med att lämna en kommentar!


Lämna en kommentar

Skriv in ditt namn, e-post och hemsida nedan eller logga in via Facebook.




Prenumerera på vårt nyhetsbrev



Ny vårdbok! Du kan göra skillnad

Ny vårdbok! Lärorikt om bemötande i vården. Boken "Du kan göra skillnad" har sin grund i forskningsprojektet Betydelsefulla möten i vården. Tre forskare har i sin forskning valt att fokusera på det positiva perspektivet av bemötande i vården.

Vad är det som gör skillnad? Läs och lär →



Betydelsefulla möten – våra älskade djur!

Har du ett eller flera betydelsefulla möten med djur som du vill berätta om? Just nu samlar vi på berättelser till vår nästa bok. Vill du vara med? Berätta här!

Betydelsefulla Möten Magasin →


Berätta själv!

Har du varit med om ett betydelsefullt möte som du vill berätta om? Berätta här!

Gör det här →