Från mitt tredje läsår upp till nionde klass hade jag en och samma lärare, Wivi Carlberg. Platsen var Majorna i Göteborg och många av oss elever kom från barnrikehusen runt Sannaskolan. Vår fröken älskade att öppna klassrumsfönstret ut mot baksidan där tuppen gol och hönorna kacklade. Framsidan vätte mot Karl Johansgatan som på grund av närheten till spårvagnshallarna alltid var full med trafik.
Vårt klassrum på Elfsborgsskolan var stort och två pelare höll upp det höga taket. I pelarna ville vår fröken sätta upp en hängmatta så att trötta elever kunde få vila sig och ändå följa med i undervisningen. Men det fick hon inte göra för skolledningen, vilket hon tyckte var inskränkt. Däremot fick hon lov att sätta upp en vävstol i klassrummets ena hörn och vi elever fick vara med i såväl uppsättning av stolen, varpning och vävuppsättning. Sedan fick vi i tur och ordning sätta oss och väva en liten sängmatta.
Var och en av oss hade en lite påse med gamla kläder hängande på vår skolbänk. Om man blev trött på att jobba med ett visst ämne eller var färdig innan lektionens slut så kunde vi ta fram vår påse och börja klippa trasor till väven. Det här låter ju snällt och omtänksamt, vilket det också var. Men som med allt annat som Wivi gjorde så var det väl genomtänkt och genomsyrat av omtanke och god pedagogik.
Under den första tiden vi hade henne fick vi genomgå en mängd roliga tester där hon såg såväl brister som tillgångar och hur vi umgicks med varandra samt varje elevs personlighet.
Därefter indelade hon oss i grupper om fem elever i varje och i stort sett skedde arbetet därefter i dessa grupper. Om det var någon som var svag i matematiken fanns det alltid en som var duktig i gruppen och som kunde hjälpa till. Vi fick också göra egna tal som Wivi använde när vi hade prov. Var och en efter sin förmåga. Det var roligt att se att våra egna tal kom till användning och det sporrade oss att hela tiden göra svårare och svårare tal. Och om det blev stopp i hjärnan så var det bara att klippa trasor en stund tills hjärnan klarnat. Ämnen som geografi, religion och historia bands ihop av grupparbeten. Om vi läste om Frankrike gick vi igenom vad skolböckerna i alla tre ämnen hade att ge oss. Läroböckerna var en introduktion eller ram i undervisningen, ansåg Wivi. När vi gemensamt läst det som stod där gick vi till stadens bibliotek och skaffade egen litteratur. Eftersom jag var intresserad av konst
lånade jag böcker om den franska konsten. Någon annan i min grupp tog historia och en tredje geografi och så vidare.
Vi fick lära oss att skriva upp författarens namn, bokens titel och i vilket kapitel, sida och stycke det fanns något som jag tyckte var viktigt att ge vidare i gruppen. När vi läst våra böcker bestämde vi i klassen vad vi ville redovisa för de andra och på vilket sätt. Det kunde vara allt från teater, skärmutställning, föredrag eller en enkel bok. Om vi behövde mer material fick vi besöka någon resebyrå eller skriva till landets ambassad och be om material.
Redan i tredje klass började vi lära oss engelska genom att klippa ut bilder på ett gemensamt tema. Var och en av oss fick sen glosor som stämde in på den egna bilden och med stöd av
bild och glosor fick vi göra egna meningar. Saknades ett ord eller om man inte fick tag på det ordet skrev man det på svenska och fick det rättat av fröken. I fjärde klass kom det en engelsk dam en gång i veckan och talade med oss på engelska.
När jag senare i livet själv gick på lärarhögskolan läste jag om Elisabeth Köhlers pedagogik och insåg att den i stort sett överensstämde med den pedagogik som Wivi använt. Hon var en underbar lärare som har påverkat mig under hela mitt verksamma liv med mina elever.
Viola Martina 65 år, pensionerad lärare, Trensum
Lyssna till Var och en – efter sin förmåga
Den här berättelsen tog vi emot i samband med vår riksomfattande efterlysning av Betydelsefulla lärare. Kampanjen genomfördes tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting.
Lämna en kommentar