Det var min farfar Claes Brunander som formade mycket av mina politiska åsikter. Han var en av pionjärerna som startade Bondeförbundet (senare Centerpartiet). Jag minns honom för hans okuvliga engagemang för människor som levde på landsbygden under små omständigheter.

Svaret han fick minns jag lika klart idag som när jag hörde det sägas 1945.

På den tiden var de flesta på landsbygden bönder och i våra bygder var det nästan bara småbönder. De hade inte mycket att säga till om och farfars beskrivning av uppköparna som for omkring och pressade bönderna var entydig och målande. Gick man inte med på det pris som uppköparen bjöd, fick man inte sålt sin ko, gris eller vad det nu var. Det gjorde att priset på bondens produkter var konstant lågt. Småböndernas levnadsnivå var bekymmersam och det var också bildningsnivån. När jag började skolan 1943 och fram till jag slutade 1950 hade jag tre skoldagar per vecka. Bönder förväntades helt enkelt inte behöva överdrivet mycket utbildning. Det ansåg i alla fall högern som styrde i Sätila där jag växte upp. Dess ledare var vår församlingspräst uttryckte detta med önskvärd tydlighet i ett tal:

”Man ska inte sträva efter höga betyg, då blir man bara högfärdig och lägger näsan i blöt i allt.”

Min farfar och bondeförbundet engagerade sig mycket hårt för att få till stånd en skola som var likvärdig med den som fanns i omkringliggande tätorter. Och eftersom jag levde nära inpå honom fick jag uppleva en hel del av hans okuvlighet. När det var kalas eller andra sammankomster gick diskussionerna höga, eftersom vi hade högermän i vår bekantskapskrets. Särskilt hett blev det när skolfrågan kom upp och en av högermännen kraftigt pläderade för kyrkoherdens åsikt om skolan. Då ilskande farfar till och sa:

”Om så prästen sa att korpen är vit så skulle ni högermän gå med på det.”

Svaret han fick minns jag lika klart idag som när jag hörde det sägas 1945.

”Ja en sa la säta prästen (Man skall väl lyda prästen).”

Men min farfar lydde inte. Han fortsatte kämpa för småböndernas villkor och för att deras barn skulle få en ordentlig skolgång. Jag hade förmånen att lyssna till min farfar under mina ungdomsår. Han gjorde att också min syn på att alla skall behandlas lika och rättvist var man än bor växte sig stark.

Hans synsätt blev min ledstjärna när jag själv började arbeta politiskt. Som till exempel när Marks kommun bildades på 1970-talet. Då fanns det planer på en stark centralisering av kommunen. Av de 28 000 invånarna bodde 14 000 i centralorten, men man ville att det skulle öka till 20 000. Jag och flera med mig tyckte att det var fel och jobbade för att tillväxten skulle fördelas jämt över kommunen. Vi ville helt enkelt att förutsättningarna skulle vara rättvisa och vi lyckades få igenom våra krav! Än idag bor hälften av kommuninvånarna i centralorten och hälften utanför.

Att var politiskt engagerad har betytt mycket för mig och tack vare min farfar så lärde jag mig det kanske allra viktigaste. Att våga träda fram och tycka vad jag vill.
Lennart Brunander (c), bonde och vice ordförande i kommunfullmäktige, Kärra, Sätila, Marks Kommun

Den här berättelsen är publicerad i boken Betydelsefulla möten – Politiker berättar där en rad politiker medverkar med inspirerande berättelser. Beställ ditt ex. av boken här: www.betydelsefulla.se/butik