Jag var bara en ung kille, outbildad för vårdarbete, men ”fullärd” från plugget …
Jag jobbade på ett sjukhus i Stockholm tillsammans med ett garvat gäng biträden och undersköterskor. Platsen var en infektionsklinik dit det kom alla sorters patienter med någon misstänkt smitta. Sjuksköterskorna var ”chefer” och läkarna tillhörde en annan värld. Jag skulle vaka hos en utvecklingsstörd man med långvarig diarré, han var mycket orolig och kunde inte tala eller göra sig förstådd. Ett äldre biträde bytte av mig så att jag skulle få gå på rast: ”Gå och fika du, jag ska prova en sak, hjälp mig bara att sätta honom upp.” Vi satte den gnyende mannen upp på ett bäcken i sängen.

”Man kan ju inte bajsa när man ligger heller”, sa hon, och skickade iväg mig. När jag kom tillbaka såg jag en leende och lättad man i sängen. Ett fullt bäcken stod på pallen bredvid. Min kollega hade förstått det som ingen annan förstått, det var förstoppning han lidit av, inte diarré, fast det hade yttrat sig så. Strax därpå for han lyckligt hem och vi städade ut rummet till nästa patient.

Jag blev imponerad av hur biträdet kunde ”läsa” situationen och hitta en lösning, just genom att vara förtrogen med hur så vardagliga saker som att bajsa i ett bäcken fungerar – eller inte fungerar. Hon tänkte utanför ramen, alla – allt från läkare och andra utgick från att han hade diarré. Biträdet fann det som gjorde mannen lugn och glad, han var ju egentligen inte ens sjuk.

Än idag tänker jag på detta som ett slags kunskap som är så viktig i vården, men som sällan syns i forskning eller ens återfinns i utbildningar. En tyst och ödmjuk människokunskap utan latinska ord.

Anders, 53 år, utredare, Ljusdal
Lyssna till Se bakom det som är