En fin maj dag i Gideonsbergsskolan i Västerås fick vi i uppgift av vår lärare Hedvig Widén att göra en målning av tulpaner. Jag minns inte om det var till Mors Dag eller en helt vanlig vårdag som inspirerat henne att ge oss denna uppgift.

Jag minns att jag nyligen följt min pappa genom Vasa parken i Västerås för att vinka av farfar vid tåget då han skulle resa bort. Då vi passerade genom parken stannade vi till vid Gustav Wasa statyn och beundrade de blåsvarta tulpaner som växte där. De var ovanliga då de vanligaste färgerna var gula, röda eller vita.

Jag älskade min fröken Hedvig och satte igång med mina akvarell färger att måla de blåsvarta tulpanerna som sträckte sig mot solen. Den i mitt tycke vackra akvarellen lades på tork, bredvid alla övriga akvareller med tulpaner i traditionella färger, och vi sprang ut i vårsolen för rast.

Den rasten blev en tråkig upplevelse – jag fick utstå kamraternas förlöjligande kommentarer om mina blåa tulpaner som enligt dem inte fanns. Jag var konstig och avvikare. Jag knuffades och hånades.

Åter i klassrummet gick vår fröken Hedvig fram till målningarna och lyfte till min häpnad upp mitt alster och visade upp det för klassen och berättade att dessa tulpaner hade hon sett i Vasa parken och att de var en ny sort från Holland som var unika.

Hon sa också att det var roligt att jag så fint återgett den blåsvarta nyansen. Hon vände min olust från rastens  upplevelse till glädje och lust. Hon stärkte min självkänsla och att våga fortsätta följa den inre kompassen.

Anita Lilja-Stenholm, passionär, Ängelsberg