När jag gick på gymnasiet var jag en person med många åsikter. Så på sätt och vis var jag engagerad redan då. Men jag hade fördomar mot politiker. Jag ansåg att de inte lyssnade på oss som var unga och att det var omöjligt att påverka i den riktning jag ville. Men en dag när jag satt hemma och luftade mina åsikter tröttnade min pappa Hans-Göran.

”Men gör något själv då. Sitt inte på läktaren och gnäll”, sa han.
Det var en katalysator. Jag beställde hem de sju riksdagspartiernas partiprogram och läste igenom dem noga, tills jag fastnade för centerpartiet. Jag skickade ett mejl till ungdomsförbundets hemsida och minns hur jag presenterade mig lite töntigt med orden ”Jag är en tjej på 18 somrar som vill bli medlem”.

Jag blev fullständigt överrumplad. Dels för att jag bara varit medlem i några månader, men också för att jag fortfarande bara var 18 år. Det här stämde ju inte alls med mina fördomar om politiker som inte lyssnar på ungdomar.

Men jag fick kontakt och hade en mejlkonversation med Per-Anders Jansson. Först senare skulle jag få reda på att han var riksombudsman. Och när jag långt senare träffade honom kom han faktiskt ihåg mina mejl.

Det mest avgörande mötet för att jag verkligen blev en aktiv politiker var när Raymond Pettersson en januarilördag klev in i klädbutiken där jag jobbade extra. Raymond var en aktiv centerpartist i Värnamo och han kontaktade mig för att utan vidare fråga om jag ville ställa upp i kommunvalet 2002!

Jag blev fullständigt överrumplad. Dels för att jag bara varit medlem i några månader, men också för att jag fortfarande bara var 18 år. Det här stämde ju inte alls med mina fördomar om politiker som inte lyssnar på ungdomar. Visst förstod jag sen att han hade en strategi. Det var ont om unga i Centerpartiet i Värnamo och jag var fotbollsmålvakt i Värnamos fotbollslag. Med andra ord hade jag en potential att nå ut till en ny stor målgrupp bland unga.

Men vadå, det viktigaste vara ju att jag tackade ja, och därmed kunde bevisa att man som ung visst kan få politiskt inflytande och bli lyssnad på. Redan ett halvår efter att jag blivit medlem var jag ersättare i fullmäktige och satt dessutom i socialnämnden.

Idag sitter jag i riksdagen och måste erkänna att jag fortfarande känner mig lite överrumplad. Mina fördomar om politiker kontra ungdomar har verkligen kommit på skam. Jag har fått inse att om man verkligen vill så kan man och den här resan har gett mig jättemycket. Inte minst ett stort nätverk som ger mig möjligheter att berätta för ett stort antal ungdomar om min egen erfarenhet. Jag kan se att det betyder mycket för dem att få veta att det är möjligt att få inflytande även när man är ung.

Så fort någon säger att det inte går så svarar jag: ”Har du försökt?”

För egen del har resan lett till att jag fått vara delaktig i beslut som jag känner mig stolt över. Som till exempel Gymnasiereformen med tre huvudinriktningar. En teoretisk, en yrkes- och en lärlingslinje. Jag är glad att Raymond ställde frågan, utan att vänta på att jag skulle bli äldre.
Annie Lööf partiordförande (C), Värnamo

Bilden på Annie är tagen av fotograf Anna-Karin Nyman

Läs mer om Annie här