Det var en vårdag i slutet på 70-talet. Jag skyndade genom Stockholm för att hinna med ett tåg till Katrineholm. Hade inget att läsa, rusade in i en bokhandel och rev åt mig första bästa pocket. En titel jag aldrig hört talas om. Skriven av någon jag inte heller hört talas om.

En dryg timme senare är jag en annan människa. Boken förändrade hela min världsbild. Författarens budskap knackade, nej bultade, på båda hjärta och hjärna. De släpptes inte in frivilligt. De bröt sig in!

Boken hette Väckarklocka. Den hade kommit ut första gången 1941. Författaren hette Elin Wägner. Hon hade dött några veckor innan jag föddes. Utan henne hade mitt liv fått en helt annan riktning, en helt annan innebörd. Aldrig någonsin att jag hade blivit politiker.

Jag hade börjat läsa boken strax före det att tåget anlänt till Södertälje. Jag hade en ovan på den tiden: började med att läsa sista kapitlet först. I den här boken hette sista kapitlet Molnfödelse. Och det vände upp och ner på mina föreställningar om människan, jorden och livet.

Hon vävde samman kvinnors rättigheter, fredsfrågan och miljöfrågan till en ideologsikt hållbar väv, på ett sätt som ingen annan gjort tidigare. Men såväl rationellt som poetiskt språk klär hon av den härskarmentalitet som råder:

mannen härskar över kvinnan, den vite mannen härkar över den färgade, människan härskar över allt annat liv. Allt förödande för en hållbar utveckling.

Det som skakade om mig mest på tåget var den enkla analysen om vad som var välfärd, det var så långt ifrån vad jag lärt mig i böckerna om nationalekonomi och under eviga samtal med vänner i karriären. Det märkliga är att denna bok – Väckarklocka – känns lika svindlande aktuell idag, nästan 70 år efter det att den kom ut första gången. Hon skriver bland annat: ”Så länge det klibbar nöd och tårar vid aprikoserna, kaffet och apelsinerna som vi serverar, ligger vi djupt under en människovärdig levnadsstandard.”

På mitt skrivbord, och över min säng i riksdagens övernattningslägenhet, hade jag under alla år följande rader ur Väckarklocka: ”En fågel värjer sin bur. Det är det enda den kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet av någon annan uppehållsort. Den öppna dörren är då inte utgång till friheten utan ingång för katten. Fågeln har rätt i att det betyder katastrof om katten kommer in i buren, men om den fria fågelns möjlighet, att klara sig utanför vet den ingenting.”

De där raderna fick mig att studsa på tågresan. Och har kommit att betyda mer för mig än något annat som någon skrivit. De blev motiv för t stå ut när trötthet och hopplöshet höll på att kväva mig i pappershögar, eviga möten och ständiga måsten. Men de gav också mod när rädslan för att våga sticka ut hakan och våga vara visionär jävlades med mig. 

När jag nu slutat med politiken så har jag fått den stora glädjen att få möjlighet att föreläsa om Elin Wägner runt om i Europa, om hennes fantastiska författarskap – hon var den andra kvinnan i Svenska Akademien – och om hennes livsgärning om ideolog och filosof.
Birger Schlaug, Vingåker 

Nyfiken och vill veta mer? Birger skriver en Elin Wägner-blogg: http://elinwagner.blogspot.com/

Den här berättelsen är publicerad i boken Betydelsefulla möten – Politiker berättar där en rad politiker medverkar med inspirerande berättelser. Beställ ditt ex. av boken här: www.betydelsefulla.se/butik

bild: friköpt för användning ok enligt BS