Det var en sommardag i juni för några år sedan. Lätt i sinnet kom jag gående från sjukhuset in i Trädgårdsföreningen. Jag var på väg till ett  möte med en kollega. Jag hade bjudit in honom till salladslunch i solen  i trädgårdsföreningen.

Framför mig på stigen såg jag en kvinna  i åldern 80 +. Hon  gick fram till en förbipasserande person och det såg ut som hon frågade om någonting. De tittade upp i träden.  Strax skildes de och kvinnan promenerade vidare i riktning mot mig. Jag slog av på farten. Hon kom fram till mig och frågade om jag möjligen visste vilken fågel det var som sjöng så vackert. ”Kunde det månne vara Svarthättan ?” undrade hon. ” Nja sa jag  fågeln i tallen är en talltita, men jag antar att det  inte är  den ni menar utan den som sitter i trädet bakom oss.” Jo det var just den. Tyvärr kunde jag inte svara på det och sade att det hade varit underbart om  min gode vän fågelskådaren Mats varit här för han, han kan allt om fåglar.

Damen berättade för mig att pappa Svarthätta är den i familjen som sjunger och har svart hätta, medan mamma  Svarthätta sjunger inte och hon har istället en brun hätta. Första gången hon lärde känna svarthättan var i hemmastaden Jönköping i stadsparken. Då hade hon varit lite osäker på om det i själva verket kanske var trädgårdssångaren som hon mött. Men det var det inte.

Kvinnan sa att det var lite bekymmersamt med att bli äldre, för mycket av hennes ornitolog kunskaper började sakta försvinna. Vi talade ett tag om kunskap och hur viktig den är för människor och för livsglädjen.

Hon avslutade vårt möte med att berätta att hon just nu var ute och tog en liten promenad i Trädgårdsföreningen. Hon hade kommit upp från Jönköping över dagen för att hälsa på  och titta till en väninna 90 +. Väninnan låg just nu och vilade middag.

Då vi skulle ta farväl tog jag hennes hand i min. Den var varm och god. Jag sa att det varit en gåva för mig att få träffa henne. Hon tog min andra hand i sin , tittade mig i ögonen och sa att även hon tyckt att det varit fint att mötas. Hennes ögon var rödkantade och jag såg att de  långsamt fylldes med tårar. Jag kände en otrolig närvaro i stunden. Det var som om tiden stod stilla . Jag fanns och jag levde. Framför mig stod en kvinna med öppna sinnen, villig att mötas och bejaka livet. Vi två hade upplevt ett riktigt möte. Vilken gåva!

Jag behöver väl knappast säga att lunchmötet med min kollega senare på dagen blev lyckat. Vi var kreativa, kunde komma med nya idéer och tankar kring hur vi ska vidareutveckla läkarutbildningen i Linköping. Vi kunde också prata om viktiga samt allvarliga saker som hör livet till och sist, men inte minst, kunde vi skratta.
Christina Littke, läkare, Linköping