Det var cancer. Jag hade fått en tumör som satt på bröstbenet. Först var det svårt att ta in, men efter en stund blev jag livrädd. Jag var 18 år och tusentals mil hemifrån. Skulle jag dö nu?

Jag hade rest till Kalifornien för att jobba som au pair och jag hade trivts som fisken i vattnet. Eftersom jag är den sortens person som alltid haft myror i kroppen använde jag mycket av min lediga tid till att idrotta. Under regniga dagar hängde jag på det lokala gymmet och när det var sol sprang jag uppe i bergen. Andningsproblemen hade kommit smygande. Därför tog jag det inte på tillräckligt stort allvar. Jag trodde det var av astma, tog medicin och fortsatte springa. Men så kom kvällen när jag nästan inte kunde andas alls längre. Morgonen efter åkte jag akut till sjukhuset. Läkarna tog prov efter prov. De trodde också det var astma. Till sist blev jag röntgad. En stund senare kom en läkare och sa: ”Du ska till operation omedelbart.”

Efteråt fick jag veta att jag skulle klara mig, men att jag aldrig mer skulle kunna idrotta så som jag alltid gjort förut. Lungorna och hjärtat var skadade. I fortsättningen skulle jag vara en person som orkade väldigt, väldigt lite. Det beskedet var nästan lika chockerande som cancern. Jag, som hade spelat fotboll under hela min ungdom och rört mig i löpspåret eller på cykeln på träningslediga dagar. Hur skulle jag klara av att inte orka? Jag nickade till läkaren, men avslöjade inte mina innersta tankar. Jag kan visst, tänkte jag. Aldrig att jag låter det stanna vid det här! Jag reste hem till Sverige och påbörjade den långa vägen tillbaka. Tillbaka till det liv som jag ville leva.

Hon hade lagt märke till min entusiasm och frågade om jag ville bli instruktör. Hon frågade mig!

Det var en svår och tålamodskrävande väg. Mest för att jag inte fick träna som jag ville under behandlingstiden. Myrorna i kroppen krävde ju mer än vad kroppen tålde. En gång spelade jag fotboll och kunde inte låta bli att ta ut svängarna. Det slutade med att jag hamnade på sjukhus meden allvarlig typ av lunginflammation, som aidssjuka brukar få. Men jag gav aldrig upp. Ett och ett halvt år senare flyttade jag till Luleå och började plugga till civilingenjör. Jag hittade snabbt ett lokalt gym. Behandlingstiden var äntligen över och jag kunde träna gympa, BodyPump och spinning med liv och lust. Jag var där ofta och efter bara några månader kom en kvinna fram till mig. Det var Susanne Lidgren, som var gruppträningsansvarig på gymmet. Hon hade lagt märke till min entusiasm och frågade om jag ville bli instruktör. Hon frågade mig! Jag, som hade haft cancer och aldrig skulle kunna idrotta på allvar mer. Nu jäklar har jag min chans, tänkte jag.

Nu ger jag långnäsa åt hela läkarkåren i USA! Jag hade fått det slutliga beviset på att jag kunde fixa det som jag tänkt. Jag tackade ja till Susannes erbjudande och fick gå en gympautbildning. Först gjorde jag det mest av nyfikenhet. Men sen dess har det bara rullat på, och idag jobbar jag som instruktör i BodyPump, BodyCombat, gympa, spinning och spinpump. Susannes tro på att jag skulle klara av det gav mig en viktig pusselbit och mitt liv har börjat om på nytt. Såklart jag kan!
ELIN ATLEBOND STUDENT/GRUPPTRÄNINGSINSTRUKTÖR, LULEÅ