Jag arbetade som distriktssköterska på en mindre ort och till mitt distrikt hörde några små byar omkring tätorten. En dag fick jag i uppdrag att besöka en 80-årig kvinna som bodde ensam i en enslig stuga. Stugan var grå, omålad och helt utan bekvämligheter. Kvinnan tog inte emot någon hemhjälp och hade ingen möjlighet till dusch eller bad. Nu ville man att jag skulle försöka att övertala henne att ta emot hjälp och antingen flytta till ålderdomshemmet på centralorten eller åtminstone åka dit och bada var 14:e dag.

En solig höstdag packade jag min distriktssköterskeväska med lite saker som eventuellt kunde behövas och begav mig till byn där kvinnan bodde. Jag hade fått en vägbeskrivning som stämde väl. När jag passerat byn var det en liten avtagsväg till höger uppför en relativt brant backe. Jag körde bilen så långt det gick, sedan fick jag promenera några hundra meter på en liten stig.

Jag såg den lilla stugan skymta mellan träden och på stigen mötte kvinnan mig. Jag måste säga att jag först blev rädd. Det var verkligen en liten krokig tant med bruna kläder och schalett på huvudet.

Dessutom hade hon en stor knotig påk som hon stödde sig på. För mitt inre såg jag häxan i ’Hans och Greta-sagan’. Hjärtat for upp lite i halsen, men jag behärskade mig, hälsade vänligt och berättade vem jag var.

När hon fick höra att jag var distriktssköterska och inte kom från socialen fanns kontakten där direkt. Hon log med hela ansiktet och den skrämmande bilden var borta. Hon bjöd in mig. På väggarna fanns det några omålade köksskåp och några små bänkar var uppsatta. Allting var masonitbrunt.

Kvinnan satte sig på sin lilla bädd, den minsta bäddsoffa för en vuxen person som jag någonsin sett. Jag satt på en grå trästol och mellan oss hade vi ett litet bord. I vedspisen brann brasan och det var varmt.

Jag fick en mycket god kontakt med henne, och denna kvinna som bodde där mitt i obygden, i vad vi tycker misär, hade levt ett helt annat liv. Besöket tog en lång stund. Jag fick följa en ung kvinna som arbetade på stora fartyg. Hon hade varit nästan överallt i världen och sett det mesta. Hon hade varit ute på båtar under andra världskriget och varit med om oerhörda strapatser. Hon blev förälskad, gifte sig och fick barn.

Nu var hon änka sedan många år. Den ena sonen var död och den andra bodde på annan ort. Hon talade mycket bildat och fint. Nu var hon inte alls skräckinjagande längre, jag såg i hennes ögon och de var klara och uttrycksfulla.

Hur gick det då med mitt ärende? Efter en stund frågade jag om hon ville kolla blodtrycket och det ville hon gärna. Det låg bra och till synes hade hon inga sjukdomar. Efter detta första besök, ringde hon mig till mottagningen ibland och undrade om jag ville kolla blodtrycket. Vi höll kontakten och jag besökte henne någon gång i månaden. Efter en tid fick hemtjänsten också komma till henne två gånger i veckan. De hjälpte henne då med inköp och ärenden, såg till att det fanns mat hemma. Efter ytterligare en tid började hon åka till ålderdomshemmet för att bada, först en gång i månaden och sedan varannan vecka.

På detta vis höll det på under några års tid. Hon fick igen alltmer kontakt med omvärlden, men på sina villkor. Hon fick leva på det sätt hon önskade, men fick ändå hjälp och tillsyn i sitt dagliga liv. Till slut blev hon alltmer medtagen kroppsligt och kunde inte bo kvar i stugan utan fick vara en tid på ålderdomshemmet där hon tagit sina bad och redan kände en del personer. Den dagen hon flyttade dit för gott hade hon redan fått många kontakter där och övergången blev inte så svår.
Elisabet, 60 år, leg. sjuksköterska, Habo

Lyssna till Gå en mil i mina skor