Jag stod där och fasade i gymnastiksalen. Och jag var inte ensam. Resten av klassen gjorde detsamma. Det hemska ryktet hade nått oss redan på mellanstadiet. Ryktet om Bosse Kristiansson, den före detta elitgymnasten som körde livet ur sina elever på idrottslektionerna.

Jag var en ganska rund tjej, med dålig kondition och utan något som helst intresse för idrott. Hur skulle jag överleva lektioner med ett monster till idrottslärare?

Så kom han in i gymnastiksalen. En man i femtioårsåldern, alldeles rak i ryggen som en militär. Han hade med sig en visselpipa och ett tidtagarur och jag blev ännu mer livrädd. Han såg inte ut som någon tidigare idrottslärare vi haft. Han hade inte ens träningsoverall, utan gick klädd i en pikétröja och byxor med pressveck.

Men så upptäckte jag det där andra. Att han var jättekort och att han log hela tiden, som om han älskade sitt jobb. Ja, som om han älskade tillvaron överhuvudtaget.

”Nu ska vi ha gymnastik”, sa han.

Sen körde han igång oss direkt. Och det var verkligen tufft. Jag var helt slut efteråt. Och så fortsatte det, på varje idrottslektion, varje termin och varje läsår. Bosse log hela tiden och körde stenhårt med oss. Vi gjorde allt. Bollsporter, redskapsgymnastik, friidrott.

När vi började en period med styrketräning syntes det tydligt över hela skolan. Eleverna haltade nerför trappor, släpade sig framåt i korridorerna och kom för sent till lektionerna. Alla hade samma ursäkt: ”Jag har sådan träningsvärk.”

Bosse var tuff, men också rättvis. En gång sprang vi ett 800-meterslopp och i klassen fanns en rejält överviktig kille som snabbt hamnade ett halvt varv efter. Men det ledde inte till några retsamma kommentarer från de snabbare eleverna. När de som gått i mål först hämtat andan började de istället ropa:

”Heja!”
”Kom igen!”
”Du klarar det!”

När killen en stund senare utmattad stapplade i mål, fick han lika många berömmande ord och klappar i ryggen som segraren. För vi hade lärt oss att förstå hur stor hans insats var. Den som hade lärt oss var Bosse. En stund efter loppet sa han till oss:

”Just så vill jag att det ska vara. Man stöttar de svagare. Nu uppför ni er som riktiga idrottsmän. Jag är så stolt över er!”

Aldrig hade vi sån sammanhållning som vi hade på de där idrottslektionerna med Bosse. Jag fortsatte att vara en rund tjej, men jag blev mer och mer intresserad av idrott. För jag visste att det var okej att vara sämst. Och vare sig jag ville det eller inte fick jag bättre kondition på köpet. Många år senare bestämde jag mig för att springa Stockholm Maraton.

När jag började träna inför loppet insåg jag att fyra mil är en lång sträcka att springa. Då kom jag att tänka på den där gången vi sprang 800 meter i skolan. Jag tänkte på Bosse, på hur mina klasskamrater och jag hjälpt varandra och på hur oviktigt det är att vinna.

Jag sprang Stockholm Maraton 2001. Jag vann inte, men jag kom inte heller sist. Jag var sprickfärdig av stolthet. För att jag hade gjort mitt bästa.
EWA HOLMSTRÖM 36 ÅR, MUSIKLÄRARE/KANTOR, BORÅS