Google Translate
Skriv ut

Mitt största idrottsögonblick

Postat den 16 februari, 2011 Idrott Inga kommentarer

Anne-Lee Mellström hade precis avslutat sitt föredrag ”En liten flicka i en idrottsstjärnas kropp” på Fryshuset i Stockholm. Åhörarna, som var representanter från i stort sett samtliga basketklubbar i Sverige, var helt tagna av hennes berättelse. De var förstummade, gripna och ledsna. Föreläsningen handlade om Anne-Lees barndom och starten på hennes idrottskarriär i Sätila. Den handlade om hur hon satsade på sin idrott samtidigt som hon levde i en familj med missbruk. Om hur hon försökte överleva i detta och hur hon fick kraft för att nå stjärnorna.

Vi trodde alla att föreläsningen var slut när Anne-Lee plötsligt fortsatte att prata. Hon ville berätta något mer för oss. Vi förstod snabbt att det var något utanför det hon hade planerat att säga. Anne-Lee berättade att när hon bestämde sig för att gå ut offentligt med sin historia om sin barndom och bakgrund hade det varit ett stort intresse från medierna. Efter att hon hade berättat offentligt hade hon fått ett brev från en gammal basketkompis. Nu ville Anne-Lee tacka den som skrev det brevet, för han fanns i lokalen. Hon sa:

”Håkan, jag vill att du kommer fram till mig på scenen.”

Jag, Håkan Andersson blev basketfostrad i Sätila Basket, i samma klubb som Anne-Lee. Jag var en av dem som blev besviken när Anne-Lee lämnade Sätila Basket för Solna i början av 80-talet. Hon var inte mer 19 år och själv var jag 22. Vi hade tyckt att hon uppträtt märkligt en längre tid och droppen var övergången till Solna. Vi kom över det, även om vi tyckte att det var konstigt när hon bröt från vårt lilla samhälle och flyttade ända till Stockholm.

22 år senare, när jag en dag läste Aftonbladet, var Anne-Lee på förstasidan och mittuppslaget. Jag läste om hennes rädsla för att pappan skulle vara full när hon kom hem från träningen, om ”flykten” till Stockholm och om hur hon till sist fann sig själv. Då förstod jag allt. Jag, som i vanliga fall har svårt att skriva, satte mig ned och skrev ihop ett brev. Främst var det två tankar som fick mig till det.

Dels ville jag att Anne-Lee skulle få veta att vi förstod henne. Dels ville jag också tacka henne för att hon gick ut offentligt med det hon hade varit med om eftersom hon genom att göra det gjorde det möjligt att hjälpa andra barn som är i samma sits hon varit i. Jag skickade brevet och fick snabbt ett brev tillbaka och jag kände att jag fått en ny vän. Det var härligt!

När jag stod där framme på scenen inför mängder av basketvänner, från hela Sverige, mottog jag en kram från Anne-Lee och applåder från åskådarna. Jag kände då och känner nu: Det var mitt största idrottsögonblick!
Håkan Andersson, 48 år, FASTIGHETSMÄKLARE, Skene


Inga kommentarer än

Bli först med att lämna en kommentar!


Lämna en kommentar

Skriv in ditt namn, e-post och hemsida nedan eller logga in via Facebook.




Prenumerera på vårt nyhetsbrev



Ny vårdbok! Du kan göra skillnad

Ny vårdbok! Lärorikt om bemötande i vården. Boken "Du kan göra skillnad" har sin grund i forskningsprojektet Betydelsefulla möten i vården. Tre forskare har i sin forskning valt att fokusera på det positiva perspektivet av bemötande i vården.

Vad är det som gör skillnad? Läs och lär →



Betydelsefulla möten – våra älskade djur!

Har du ett eller flera betydelsefulla möten med djur som du vill berätta om? Just nu samlar vi på berättelser till vår nästa bok. Vill du vara med? Berätta här!

Betydelsefulla Möten Magasin →


Berätta själv!

Har du varit med om ett betydelsefullt möte som du vill berätta om? Berätta här!

Gör det här →