Min speciella historia utspelade sig för 30 år sedan, då jag var i tonåren och lämnade min kära hemö Gotland, för att spela ishockey i Karlskrona. Jag hade precis insett att jag skulle kunna bli ganska bra. Inte så bra som de allra bästa i Sverige kanske, men ändå någorlunda respektabel. Det var i alla fall så jag tänkte. Jag älskade att spela ishockey, men hade inga ambitioner att bli en stjärna som skulle vinna VM, OS och Stanley Cup.

Att det ändå blev så tror jag till stor del beror på den tränare jag fick i Karlskrona. Han var kanadensare och hette Des Moroney och han hade förstås den där tuffa attityden som en nordamerikan skulle ha. Helt och hållet enligt de myter som fanns och fortfarande finns kring dem. Des gapade och skrek och var alltid som en igel på mig på träningarna. Han skällde hela tiden och talade om hur jag skulle agera på isen. Det värsta var att det aldrig stämde överens med hur jag själv ville spela. Därför var jag ofta sur på Des och undrade vad det var för fel på honom.

Men en dag kom han fram till mig under en bussresa och sa att han ville tala med mig i ”enrum”. Jag följde med honom längst fram och vi satte oss. Han började med att fråga vad jag egentligen tyckte om honom. Jag blev paff och svarade försiktigt att han var helt okej. ”Det tror jag inte att du tycker”, sa Des då. Jag började känna mig ganska obehaglig till mods, men innan det hann bli riktigt pinsamt sa Des någonting som förändrade allt: ”Jag förstår att du tycker illa om mig, men jag vill ändå säga till dig, att orsaken till att jag hela tiden skäller och talar om för dig vad du ska och inte ska göra, är för att jag innerst inne gillar dig otroligt mycket både som person och som ishockeyspelare. Just därför tjatar jag nästan huvudet av dig!”

Detta kom som en total överraskning för mig, men fick mig samtidigt att känna mig varm inombords. Att gå från att tro att någon inte gillar en, till att denne någon faktiskt säger att han älskar en är ganska omtumlande.

Efter den dagen lyssnade jag alltid på honom och även på mina kommande tränare. Jag lyssnade på ett sätt som gjorde att jag kunde lära mig så ofantligt mycket mer än om jag bara ytligt tagit in deras ord. Istället såg jag till att försöka förstå betydelsen av vad de sa på djupet. Detta hjälpte mig till de framgångar som jag fick vara med om under den resterande delen av min ishockeykarriär och också i det ledarskap jag själv idag försöker utöva.
HÅKAN LOOB 48 ÅR, KLUBBDIREKTÖR, KARLSTAD