Året var 1974. Den lille pojken var i fyra–fem årsåldern och låg på barnsjukhuset i Göteborg. Jag var sjuksköterskeeleven som hade fått som pedagogisk uppgift att följa med pojken till undersökningen.
Inför undersökningen skulle han få en intravenös nål i sin arm och jag hade noga förberett mig hur jag skulle informera, ledsaga och trösta den lille. Allt enligt aktuella läroböcker. Men så fort vi kommit ned i undersökningsrummet smet pojken in bakom en dörr och förskansade sig där. Tyst och avvisande motstod han alla mina argument.
”Först får du en salva på armen som ska göra att det nästan inte känns någonting alls”, sa jag och fortsatte: ”med den lilla, lilla nålen känns det bara som ett litet, litet stick, som av en mygga, ja nästan mindre. Sen är alltihop över och du får en liten present, en liten fin geting, som medalj nästan. Kom fram här så ska du få titta.”
Jag upprepade mina argument, flera gånger, varje gång lite olika. Milt och övertygande tyckte jag att jag tydligt och ärligt försökte förbereda honom. Jag möttes av en intensiv tystnad. Han kom inte fram.
Efter cirka tjugo minuter tittade till slut en liten linlugg fram bakom dörren. Med fast blick tittade han rakt på mig och så sa han:
”Det är faktiskt inte du som bestämmer hur ont det gör!”
Denna lilla mening, trotsigt sagda av den lille kloke pojken var en av de viktigaste lärdomar jag fick med mig från min utbildning.
Ofta, ofta under min tid som yrkesverksam, ja också i privatlivet har jag haft anledning att släppa fram bilden av den lille pojken och låta honom aktualisera lärdomen både när det gäller en annan persons upplevelser och farhågor: ”Det är inte du som bestämmer.”
Tyvärr fick jag aldrig chans att tacka honom, alltför lång tid har gått sedan dess. Men han finns levande inom mig. Och jag tror att han också lärde mig att bli en bättre människa.
Ingegerd, leg. sjuksköterska/projektledare, Göteborg
Lämna en kommentar