Efter en vanlig rutinkontroll på mödravårdscentralen när jag och min sambo väntade vårt första barn kunde barnmorskan konstatera att det inte fanns några fosterljud.

Hon skickade oss direkt till förlossningen och vi fick träffa flera barnmorskor och läkare som alla konstaterade samma sak. Under den tiden som vi var kvar på förlossningen och även under månaderna som gått sedan dess har vi blivit mycket väl bemötta av personalen som arbetar där.

Jag har fått all den uppbackning som jag har behövt för att klara av den situation som vi befunnit oss i. Alla vi har mött har hjälpt mig att växa som människa och att inse vilken kraft det bor inom mig. Deras tårar och kramar har visat mig att detta är något som berör alla och att det aldrig blir rutin, inte ens för dem som arbetar med det. Förlossningen var fin, även om vi visste att vårt barn inte längre levde. Personalen vände sig tydligt till både mig och min sambo när de talade, vilket kändes väldigt bra. Han lämnades inte utanför, utan var en viktig del i allt det svåra. Han fick stanna kvar hos mig hela tiden på förlossningen.

Personalen var lika måna om att vända sig till honom och fråga hur han mådde och vilka upplevelser och funderingar han hade, som de var att höra hur jag hade det. Den skillnad som händelsen har gjort är att både min sambo och jag insett att vi ska vara tacksamma för livet, för allt det fina och för all den kärlek som vi möter. Vi ska vara rädda om varandra. Ett fint och uppriktigt bemötande kan förändra och hjälpa så mycket.

Ge mig tid att hämta kraft,
Ge mig dagar av leende och skratt.
Jag behöver stunder av vila
För att orka
de dagar då allt känns tungt
då tårarna rinner
och jag bara vill stanna världen och kliva av.
JENNY

Jenny, lärare, Trollhättan